BF Juni 2026 💕

Går med här med blandade känslor. Plussade i fredags, det är helt oplanerat och maken kommer inte att bli glad. Om allt går vägen blir det en sladdis med bf 21 juni. 

Ja samma här. Vi blev oplanerat gravida en gång förr och det var en otroligt jobbig tid där han önskade abort och jag mådde fruktansvärt dåligt innan det ändå slutade i missfall. Därför kommer jag att vänta denna gång. Abort hade inte skett då och det kommer inte att ske nu. Jag behöver själv smälta detta och förbereda mig mentalt på hans reaktion innan han får veta.

 

Hoppas att allt går bra och att han kan acceptera det. Jag kommer förmodligen att mötas av kyla under en period, och det är det jag förbereder mig på nu. Men jag vet att vi kommer att hålla ihop och att det kommer att bli bra längre fram. Dessutom får han skylla sig själv - jag har sagt att han måste sterilisera sig om han vill vara helt säker, förra gången jag blev oplanerat gravid åt jag p-piller, sedan dess har jag valt bort preventivmedel och lagt allt ansvar på honom. Vi har kört säkra perioder, avbrutet och kondom under flera år nu. Han visste att det inte var helt säkert.

Här rullar allt på, det är fortfarande min lilla hemlighet och det känns helt magiskt faktiskt. Vill njuta lite till innan jag släpper bomben till maken, men gissar att jag kommer att berätta inom 1-2 veckor. 

Känner starkt i kroppen att jag är gravid - brösten är tunga och ömmar och det sticker och trycker i livmodern. Är svagare i kroppen än vanligt också - blir snabbt helt slut när jag anstränger mig.

Hoppas verkligen att allt ska gå bra, det känns som min sista chans till en trea nu. ❤️

37 år, bf 21 juni, tredje barnet.

Berättade precis för min man. Han blev precis som jag förväntat mig tyst och kall och gick undan. Var förberedd på det så jag låter honom hållas. Önskar bara att jag visste hur länge det kommer att vara så, men nu är det som det är och jag vet att det bästa jag kan göra nu är att ge honom space. Det blir bra senare.

Går in i vecka 6 idag. 🥰

Vi blev oplanerat gravida även för 3,5 år sedan och den gången slutade det i missfall. Det är som sagt oplanerat även denna gång - men samtidigt är jag helt trygg i mitt beslut att behålla och han vet detta sedan innan (vi har kört med säkra perioder kombinerat med kondom och jag har varit tydlig med att det är upp till honom att se till att det inte blir någon graviditet, han har t.ex. haft möjligheten att sterilisera sig vilket han inte vill). 

Vi har inte pratat om "det" något mer, men han har bara vetat i ca 24 timmar. Däremot är han normal mot mig kring barnen, igår kväll spelade vi sällskapsspel ihop till exempel. Och det känns helt ok att hålla det så just nu. Tror inte vi kommer att prata om graviditeten förrän om några veckor när det börjar bli mer verkligt, jag vill gärna göra NIPT också. 

Men vad skönt att höra att din man blev mer positiv! Hur gamla är ni och era barn sedan tidigare? Våra är 8 och 10 år gamla. :) 

Åh fy sjutton. Jag gick igenom ett sent missfall för länge sedan (mellan mina stora barn), inte så sent som vecka 17 men jag mådde otroligt dåligt efteråt och lyckades inte hämta mig från det. Det gjorde att hela min graviditet med andra barnet vart ångestladdad och slutade med en förlossningsdepression. Så sök hjälp för måendet redan nu om du är så orolig. Det går inte att påverka vad som sker, men måendet är verkligen jätteviktigt. Stor kram till dig <3 <3 <3

Nä precis, det är svårt att veta vad man ska säga. Tror det blir lättare när det är dags för kub och sådant, när det blir mer verkligt. Har du någon vän du kan prata med under tiden? Det funkar för mig för att slippa känna öig ensam.

Det känns iallafall fantastiskt och jag hoppas verkligen att lillen stannar ❤️ Tror barnen kommer bli helt chockade men glada 😃 vi har aldrig pratat om fler syskon med dem så det blir världens överraskning. Kanske berättar på julafton 😄

Hur känner du själv och hur tror du dina barn kommer reagera? 😃

Har vi inga tidiga juni-bf i tråden? Känns som att vi alla är runt 20:e eller senare. 

Jag är i vecka 5+6 idag, går alltså in i vecka 7 imorgon. Helt sjukt. Har kontaktat mvc nu och hoppas göra tidigt vul och nipt, har ett (för mig) traumatiskt missfall i bagaget så vill gärna ha lite koll längs vägen. Upplever dock en stark känsla av att den här graviditeten kommer att ta sig - brösten är enorma och bröstvårtorna är så jäkla ömma att jag måste smörja in dem, och jag känner verkligen av ett tryck runt livmodern, det känns verkligen som att den växer. Tror inte jag känt det så tydligt med mina tidigare graviditeter. 

Samtidigt spökar såklart oron för missfall, framförallt då jag vet att det här blir sista chansen eftersom maken egentligen inte vill (han kommer att älska ungen så det är jag inte orolig för, men han kommer inte aktivt att skapa en till om det inte går vägen). Är också orolig för vad ett eventuellt missfall skulle kunna göra med mitt mående, då mitt tidigare "traumatiska" missfall försatte mig i en depression. Så jag ska nog ligga steget före och be att få prata med en kurator också. 

Kram på er som är oroliga över lågt hcg och blödningar, håller verkligen tummarna för att det slutar bra för er ändå. <3 

Jag kommer att gå till specialistmödravården på grund av en sjukdom, så jag kommer att be om det där, de kan ofta göra det direkt på plats (gjorde det mina tidigare graviditeter med). Vet inte hur det fungerar på vanlig mvc, men fråga :) 

Ska försöka ta till mig av det du skriver och njuta varje dag. Och jag gör nog det - är jättelycklig och förväntansfull, men det är väl också det som är skrämmande, att man kan förlora det. Men så är det ju egentligen med allt i livet. Jag tittade på någon missfallsriskgraf igår och enligt den så är sannolikheten att inte få missfall 84% nu. Så försöker ta till mig även det. :)