Hej! För er som väl tog steget. Varför och hur gick det? Står i ett limboläge där saker är bra men känslorna känns borta. Önskar det vore annorlunda. Svårt att ta steget pga alla känslor det kommer röra upp.. längtar efter att bara bry mig om mig själv, slippa anpassa mig (dock två tonårsbarn som jag delvis behöver följa). Bo själv, vakna o göra dagen som jag vill, somna själv.. slippa stress över någon annans krav (rimliga).. behöver styrka att hoppa in i det okända och tips hur man säger det till den man levt halva sitt liv med..
