Varför fortsätta leva?
Jag bara stirrar på telefonen och vet inte vad jag ska skriva. Allt är tomt. Jag har försökt få hjälp av vården i decennier. Långa väntetider, svalt intresse för mitt mående, stressad personal och ingen egentlig långsiktig hjälp. Bara en lång väntan på hjälp som aldrig kommer. Att tala med någon närstående, lägga denna enorma bördan på dem, är helt otänkbart. Jag glider hela tiden längre in i något slags skönt lugn vid tanken på att inte mera existerar. Det är inte längre ångestskapande att tänka på det ögonblicket, ångesten kommer nu istället av att förtränga de tankarna.
Det ringer i öronen som tinnitus efter en öronbedövande smäll. Jag är helt tom och kan inte mera känna någon orsak att fortsätta. Ändå vet jag rent intellektuellt vad det skulle betyda för min familj och vänner. De som alltid har varit den enda orsaken till att fortsätta existera, för deras skull.
Jag har så länge, sedan barndomen, aktivt valt att fortsätta existera, trots att jag aldrig riktigt har levt. Att välja annorlunda kan aldrig ångras och de som måste leva med konsekvenserna får aldrig en chans att ändra beslutet. Men nu är det första gången sedan tonåren som det valet inte känns självklart. Någon viktig del av mig har gett upp.
I nyheterna läser jag hur politiker jobbar för fullt för att skära ner och göra livet ännu svårare för personer i min situation. För då fattar vi att sluta upp med att ha de problem vi haft i årtionden, då slutar vi äntligen vara arbetsoförmögna. Då blir vi friska, produktiva medborgare.
Jag orkar inte ens vara arg mer. Jag orkar inte vara ett problem mer. Jag orkar inte mera finnas till som en oundviklig börda för både nära och statshelvetesamaskineriet. Men det går inte att sluta vara en börda, inte ens genom att upphöra existera. Det går bara att sluta känna sig som en börda, upphöra att själv känna konstant ångest utan någon som helst möjlighet till nånting annat.
Jag vet inte varför jag skriver här. Ingen här kan rimligtvis hjälpa. Det enda jag skapar här är jobbiga tankar för människor som inte har något med mina problem att göra. Känns som att jag i en hel evighet har försökt hitta ett sätt att prata med någon om hur dåligt jag faktiskt har det. Ingen inom vården bryr sig på riktigt och familj och vänner som på riktigt bryr sig, hur skulle jag någonsin kunna säga till dem, eller ens antyda, att jag inte vill finnas till längre?