Anonym (ME) skrev 2025-10-13 07:51:21 följande:
Jag vet redan hur det känns att lämna honom. Det gör fysiskt och pykiskt ont. Jag var svag och gick tillbaka, nu sitter jag här fem månader senare och känner, vad fan gör jag men ändå känns det som att det är precis här jag vill vara.
Det värsta denna helgen var att vi inte bråkade, att allt var lugnt men att jag bara kände, fy fan vilket fint höstväder det är, vad underbart det hade varit att ta cyklen och cykla bort några mil, vandra lite och fika i skogen, njuta av de vackra färgerna och solen, cykla hem laga fin mat, sitta vid köksbordet och äta. Sätta på lite musik och njuta av ett glas vin.
Men istället svalde jag det och satt i soffan och åt en äcklig macka.
Jag borde nog lämna, jag vet nog det men jag vet oxå att jag absolut inte vill, jag kanske kan lära mig att få njuta av det jag egentligen inte vill göra.
Du ägnade alltså en i dina ögon potentiellt underbar helg med att inte göra det du hade önskat. Du satt i soffan och åt en äcklig macka istället för att ta en cykeltur i det fina vädret. Istället för att vandra och fika i skogen. Ingen fin mat blev lagad och ni njöt inte av något gott vin.
Och du tänker att du kanske borde vänja av dig vid att önska de här sakerna och istället lära dig att få njuta av det du inte vill göra?
Hur skulle du tänka om en god vän berättade för dig att hon kände så här?
Du behöver vara precis lika snäll och ödmjuk mot dig själv!
Kärlek och saknad kan göra fysiskt ont, det är ingen som säger något om det. Och det gör att många går tillbaka till den som gör dem illa massor av gånger. Massor!
Du är fortfarande i gränslandet och du har absolut inte bränt dina relationer. Får du inte det stödet av nära och kära så kontaktar du närmaste kvinnojour.