Vad vill jag?

Kontroll är inte kärlek. 
Svartsjuka är inte kärlek. 
Att begränsa sin partner så pass är inte kärlek. 
Att isolera sin partner är inte kärlek. 

Han älskar inte dig i handling. Han säger att han älskar dig (kanske) men han visar absolut ingenting i handling. 

Du har kvar din egen lägenhet, flytta hem. Blockera honom överallt. Har han nycklar till dig, byt lås. Du har absolut inte förbrukat dina vänner och familj bara för att du försökt lämna honom tidigare och gått tillbaka. 

Du lever i en relation med psykisk misshandel. Du kväver dig själv för att slippa bråk. Han kommer aldrig att ändra sig. Kortare stunder kanske, men han trivs med situationen, du är ju kvar, så varför skulle han ändra något. Självklart lägger han över det hela på dig, att det är han som är "hunden", han som hela tiden "ger med sig". 

Lämna, kontakta psykolog, gärna inriktad mot våld i relation. Det finns stöd att få men man måste våga ta emot det. Det är svinjobbigt, jag vet av egen erfarenhet, att plocka isär en relation och se hur allt hänger ihop, alla små manipulationer, hur allt vrids och vänds till man känner sig galen. Att inse att det enda man har att se fram emot om man fortsätter är små glimtar av hur "det skulle kunna vara om bara....." Att inse att det är längre och längre mellan glimtarna, att man mer och mer börjar känna sig död inombords. 

Du är värd så mycket mer än detta. Du är värd en relation där du även får känna dig fri.

Nej, eftersom HAN kommer att ändra sig den dagen grisar kan flyga och helvetet fryser till is. 

Du kommer att bli ett skal av den du egentligen är. 

Jag har varit där men i mitt fall tog det längre tid innan han visade sin rätta sida, innan allt var mitt fel, om jag bara ändrade på mig så skulle allt bli bra etc. Den relationen varade i 22 år, två barn hann det bli och då blev kraven större eftersom "då var jag fast" på riktigt. Kraven på att vara perfekt enligt hans standard och misslyckades jag blev det bråk och allt var mitt fel. 

Det är 1,5 år sedan jag och barnen lämnade honom med buller och bång. Jag är fortfarande roten till allt ont I hans liv. Det är mitt fel att vi inte är tillsammans eftersom "jag inte ville kämpa". Att han tyckte att vi skulle gå i parterapi när jag sa att jag inte orkade mer vägde tyngre än alla gånger jag föreslog der genom åren.  

Föreslå parterapi och återkom med vad han svarar. Jag förutspår stt han säger att det inte behövs, att det är du som har problem och i så fall borde gå i terapi. Att du kan ju alltid lämna om han inte duger som han är.