Vad vill jag?

Jag hör en tjej som har fäst sig vid en kille som vill leva ett väldigt begränsat liv och som vill påtvinga tjejen samma liv. Hon kan inte ens få träna vad hon vill på gymet utan att han blir svartsjuk. 

Tjejen kan inte cykla till jobbet för killen vill kontrollera hennes väg till och från jobbet. Kan inte titta på andra människor fritt, utan att det blir bråk.

Killen kan inte sträcka sig till att ta en fika på helgen eller någon enda gång gå på en dansföreställning när hon har en uppvisning.
Har hon egna synpunkter så tjabbar hon.

Jag tror du har svaret i det som jag nu skrev till varför han var "ledig". Jag får instängdhetskänslor när jag läser det hela. 

När du är ihop med en människa och har sex så bildas bindningshormonet oxytocin. Extra mycket hos fertila kvinnor. Det gör att man fäster sig vid den andra människan om sexet var frivilligt, som i ditt fall. Meningen är teoligtvis att man ska hålla ihop om man får barn.

Så ja, du gillar honom men ska du leva så här i kanske 30-40 år? Du missar ju halva livet. 

Sluta röra vid gobom så minskar du åtminstone på bindningshormonet som bildas i den kropp.

Ja han kanske behöver dig, (eller behöver någon, kanske inte din personlighet,  eftersom han är så isolerad ) men vill du offra livet för någon annan?

Om killen själv tyckte att hans svartsjuka var överdriven och konstig, så att han var seriöst öppen för terapi, (och det inte bara var för att hålla dig kvar), så fanns det så klart en chans för förhållandet.

Det här är svartsjuka på en allvarlig nivå. Man behöver gå in på mycket djupa processer för att komma åt den, det finns ingen quick fix. Då måste personen själv vara mycket motiverad och lida av sitt nuvarande beteende.
Kunna se "utifrån" hur orimligt det är. 

Men jag tycker att det är oroväckande att han också nonchalerar dina behov av att komma ut och fika t.ex. Det är väldigt självcentrerat. 

Att behöva någon betyder inte automatiskt att man älskar den personen som en fristående varelse.