Klara separation tips

Anonym (Åäö) · 2025-10-13T21:54:57+02:00

går igenom en separation från ett långt förhållande och det kommer ta ett tag innan vi får nya egna boenden. Det tär ganska mycket på mig och jag vet inte hur jag ska hantera det då jag aldrig gått igenom nåt sånt här förut. jag kan liksom inte börja något nytt liv. kan heller inte ta ett extraboende eller för den delen sova över hos någon. Jag vill typ inte må dåligt men har inget jag kan göra för att förbättra situationen, förutom att göra saker jag mår bra av, har ni gått igenom nåt liknande?

cosinus skrev 2025-10-15 09:34:36 följande:

Är där nu. Levt så sen i somras och det är både slitigt och inte.

Slitigt för att jag inte kan styra. Det är mannen som ska hitta nytt boende, jag ska bo kvar. Visst jag skulle kunna vara stenhård och sätta ett benhårt datum men samtidigt blir det inte bra för barnen. Så jag försöker andas och leva i nuet. Ta promenader på kvällarna och inte vara hemma så mycket. Men jag är en planeringsmänniska och att varken kunna planera eller påverka är frustrerande och sliter på mig.

Sen går det orimligt bra för att vi nu knappt har några konflikter. Det är som att ingen av oss orkar tjafsa för vi vet att allt är övergående. Var jag som ville skiljas så mannen har haft några perioder av bryt över att allt i hela världen är mitt fel. Men överlag så klarar vi av att hålla oss operativa med hus och barn förvånandsvärt bra.

Sen får vi se då hur det blir när han väl flyttat. Det kommer nog bli slitigt på ett annat sätt. Då måste vi ju samarbeta på ett sätt med var barnen ska vara och när och hur och såna saker. Kanske blir konflikter. Kanske inte. Oroar mig lite samtidigt som jag verkligen ser fram emot att få komma vidare.

Låter rätt okej, jag står lite inför om jag ska ta upp skilsmässa hemma men är rätt orolig för hur det blir efter ett sånt samtal.... det kan ju som sagt ta tid innan man rett ut boende o ekonomiska saker.. känner ju att man vill reda ut så mycket man kan så man slipper för många ekonomiska överraskningar.. har ni små barn? Vi har övre tonår.. tar du över hus? Hur har ni gjort rent praktiskt för o lösa? Jurist o så?

Anonym (Abc)

Fri 17 Oct 10:18

#8

Jag skulle också vilja veta hur man hanterar situationen.. stämningen måste ju bli spänd? Kanske därför det är lätt att skjuta på saker o inte riktigt få tummen ur.. o kanske lätt att förhala i samtalet mer än att bara säga rakt ut "jag vill skiljas"... tänker ju man måste hitta boende, ev sälja huset (om ingen vill ta över) reda ut utgifter som går från diverse konton..
Tips hur man gör de minst smärtsamt? Vad kan man tänka på?

Anonym (Abc)

Fri 17 Oct 18:59

#10

Anonym (Ja) skrev 2025-10-17 18:35:01 följande:

Ja jag utgår från min situation och där har vi heller knappt sagt rakt ut att vi ska skiljas, men vi har förstått det ändå. Vi/jag gör saker i etapper. Ibland googlar jag vad som behövs göras och förbereder, sen kan det gå 1-2 veckor det inte händer något. För mig är tanken på att äktenskapet ska ta slut så främmande på ett sätt. Var inte såhär jag trodde en skilsmässa skulle bli. Är ganska mycket att tänka på kring en bodelning också. Jurister är väldigt dyra. Jag har läst på och även frågat någon som har lite erfarenhet inom just det juridiska och fått bekräftat att jag tänker rätt kring bodelning. Sen tar det liksom stopp ett tag.. det är en seg process, iaf här! Och barnen vet inget även om de säkerligen känner av stämning

Precis.. hur gör man det slutgiltiga? Så svårt.. när saker ändå fungerar.. känner så igen mig i det du skriver... hur gamla barn? Hur lång relation?

Anonym (Abc)

Fri 17 Oct 19:34

#12

Anonym (Ja) skrev 2025-10-17 19:28:53 följande:

Ja jag tror det bara kommer hända, fast det är långdraget. Ser man ingen förbättring så lär det väl tyvär bli så. Barnen är 9 och 7. Relationen 15+. Så det känns väldigt jobbigt! För er?

Tror du inom snar framtid? Har ni pratat om de tidigare? Vi har lyft det innan men sen har allt rullat på.. barnen är 16 o 18... relation ca 20 år... vad är ert största bekymmer nu tycker du?

Anonym (Abc)

Sun 19 Oct 10:51

#14

Det är så sjukt påfrestande att gå i detta vacuum.. allt är outtalat, ingen säger något. Det är liksom för bra för att ta upp något (även om jag inte mår bra av hela situationen) men för dålig för att vara kvar.. det är väl tryghheten o det kända man är rädd för att röra upp... blir som att man går dagen ut o så har inget sagts.. o så kommer vardagen och så går bara tiden.. det funkar men står med ett ben i en annan värld själv....

Anonym (Abc)

Mon 20 Oct 07:51

#15

Hur går det för er? Jag kommer aldrig till att ta upp samtalet.. vet inte varför.. tror jag har svårt för känslostormen hos alla.. o allt lunkar ju på.. nästan så man önskar man bråkade mer för då hade det nästan varit lättare.. tror jag.. hur gick ert samtal o sen fram till ni är nu? (Som än bor ihop..) hur långt tidsmässigt tänkte ni innan ni tog upp? O hur länge har det gått nu? Jag är nog rädd att när man väl börjar prata så behöver man börja agera o där börjar jag vackla... varför vela när man nånstans ändå längtar efter eget liv... ?!?!

Anonym (Abc)

Mon 20 Oct 09:58

#17

Anonym (Ja) skrev 2025-10-20 09:16:32 följande:

Ja vi är ju vid den punkten där det antagligen kommer ske en flytt. Men våra barn vet ingenting än, gruvar mig för det samtalet.. som tur är kommer vi isf bo ganska nära. Hur överlever man att ha sina barn på halvtid?

Ne precis.. när det väl är sagt så ska man ta det med barnen... era var 7 o 9? Svår ålder så förstår om de känns tufft.. mina är ju äldre.. men ändå.. alla vill väl ha kvar sin familj intakt..
Hur levde ni innan beslutet? Hur länge?

Anonym (Abc)

Tue 21 Oct 19:16

#19

Anonym (Ja) skrev 2025-10-20 14:32:55 följande:

Alltså vi velar egt än. Är en specifik händelse som hänt och jag känner ej att partnern går med på mina lösningar som parterapi osv. Och eftersom det är svårt att kommunicera och alltid har varit så känner jag att det är det jag vill ha för att ens våga satsa.. detta skedde i slutet av sommaren. Så många långa sega veckor...partnern påstår sig inte vilja detta men sker ingen förbättring alls så?

Vi har tagit upp ämnet tidigare nu är det inget sagt på ett tag.. saker kommit emellan och så.. livet rullar på.. känns som man står med en fot i två världar.. vet inte hur man ska komma vidare.. speciellt när man inte är eniga om bekymret... livet är ju bekvämt på ett sätt nu med allas vanor.. vet ju att det blir en tids kaos sen när det sker...

Anonym (Abc)

Tue 21 Oct 21:16

#21

Anonym (Ja) skrev 2025-10-21 19:34:49 följande:

Ja det är ju precis så det är, det är bekvämt (inte för tillfället då, men annars) och man måste kasta ut sig i det okända, vilket känns jätte läskigt. Men nånstans lär man försöka känna också hur det är med allt, mår man bra i relationen osv? Hur har ni hamnat där ni är idag?

Det är väl efter många år, livets händelser som utmanat lite lagom.. hamnar i olika roller som är praktiska för just den tiden men som kanske inte är så kul längre.. saker som kan låta fjuttiga när man försöker förklara men som tillsammans blir påfrestande...

Klara separation tips

INNEHÅLL