Går igenom samma sak och vi har bott ihop i ett par månader och det verkar bli minst några veckor till. Det har varit en utmaning, speciellt med barn inblandade. Det jobbiga är att man tillslut nästan vänjer sig över att bo så. Vi har mindre kontakt, skilda sovrum osv. Ibland kan vi jobba om varandra. Jag brukar försöka fokusera 100% på barnen hemma då går det lite bättre.
Är där nu. Levt så sen i somras och det är både slitigt och inte.
Slitigt för att jag inte kan styra. Det är mannen som ska hitta nytt boende, jag ska bo kvar. Visst jag skulle kunna vara stenhård och sätta ett benhårt datum men samtidigt blir det inte bra för barnen. Så jag försöker andas och leva i nuet. Ta promenader på kvällarna och inte vara hemma så mycket. Men jag är en planeringsmänniska och att varken kunna planera eller påverka är frustrerande och sliter på mig.
Sen går det orimligt bra för att vi nu knappt har några konflikter. Det är som att ingen av oss orkar tjafsa för vi vet att allt är övergående. Var jag som ville skiljas så mannen har haft några perioder av bryt över att allt i hela världen är mitt fel. Men överlag så klarar vi av att hålla oss operativa med hus och barn förvånandsvärt bra.
Sen får vi se då hur det blir när han väl flyttat. Det kommer nog bli slitigt på ett annat sätt. Då måste vi ju samarbeta på ett sätt med var barnen ska vara och när och hur och såna saker. Kanske blir konflikter. Kanske inte. Oroar mig lite samtidigt som jag verkligen ser fram emot att få komma vidare.
Jag skulle också vilja veta hur man hanterar situationen.. stämningen måste ju bli spänd? Kanske därför det är lätt att skjuta på saker o inte riktigt få tummen ur.. o kanske lätt att förhala i samtalet mer än att bara säga rakt ut "jag vill skiljas"... tänker ju man måste hitta boende, ev sälja huset (om ingen vill ta över) reda ut utgifter som går från diverse konton..
Tips hur man gör de minst smärtsamt? Vad kan man tänka på?