Berättar allt för kollegorna

Jag tycker inte man gör så. Visst att man behöver prata av sig med någon ibland eller få ur sig litet frustration, gärna med någon annan som bryr sig om barnen eller en nära vän, men ni är en familj och barnen är försvarslösa. De ska väl kunna vara de de är och lita på att ingen som borde stå dem närmast i världen och beskydda dem snackar skit bakom ryggen på dem? Jag fick lära mig av min egen mamma att man säger inte kränkande saker om barn bakom deras ryggar. Och av mina lärare fick jag lära mig att pratar med människor, inte om. Visst att man kan smågnälla litet eller som sagt ventilera något som varit extra tufft eller få råd från andra, så länge man är den första att prisa sina barn vid andra tillfällen! Det blir ju aldrig rättvist heller att jämföra med vad andra säger om sina barn för de flesta ser sina barn med kärleksglasögonen på. Allt handlar om perspektiv. Tänker alltid det om min sambo berättar något som någon kollega sagt om sitt barn, att det är 90% perspektiv eller dagsform. Jag ser mina barn i ett rosa skimmer 90% av tiden och frågar någon då så är de det bästa som finns. Försöker inte prata om barnen för mycket på jobbet för skulle bara skryta. och alla barn borde få bli betraktade så.

Så sorgligt 💔 tur barnen har dig.

Jag känner ibland att det blir skevt. Min sambo är inte biologisk pappa till de äldsta men han är allt de har till pappa. De har inget minne av biologiska pappan (så mycket för att det är barnen som har rätt till föräldern och inte tvärtom, handlar ju alltid om förälderns vilja! Men är glad han inte finns i våra liv så som han nu råkar vara så jag klagar inte.. tycker bara man ska vara ärlig då med att det inte alls är barnens rätt som avgör) och tror inte de minns något från innan jag träffade min sambo. Han är ibland hård mot framför allt den äldsta som har ADHD (dock inget extremt beteende på något sätt enligt mig). Det gör att jag kompenserar genom att vara snällare och mjukare än jag skulle varit annars. Det blir liksom en obalans. Mot yngsta som är gemensam är vi båda ungefär exakt lika snälla och lika hårda. Mellansonen är väldigt easy going och den som liknar min sambo mest i sina intressen, så sambon är rätt stolt över honom även om han inte är biologisk. Däremot har han alltid gått mycket under radarn som ett klassiskt mellanbarn, men det har nog delvis gagnat honom. Men jag tycker det blir litet mycket negativt fokus på äldsta med klagomål och tillsägelser, mycket mer än han förtjänar. Det är sorgligt.

Men iaf är det viktigaste att barnen vet att de är villkorslöst älskade och accepterade som de är av vissa iaf, åtminstone en av sina föräldrar.