Att kommunicera med förälder

Alla vill duga som de är. Att ha krav på sig att göra saker i en viss ordning eller på en viss nivå kan vara själadödande. 

Jag beklagar att din mamma inte accepterar dina livsval. Tycker du har en sundare inställning. 

Jag har denna diskussion med mina barn då deras far är ner som din mor. Nu går de fortfarande i grundskolan men det är ändå krav på att man minsann ska lyckas på alla prov (= helst ha alla rätt). Att säga att ett prov inte kändes som att det gick bra gör honom besviken etc. Det är sjukt jobbigt för mig som deras andre förälder att se och tyvärr går det inte att prata med honom om det hela för han ser inte problemet utan tycker att "höga krav = att bry sig". Jag vill självklart att mina barn ska lyckas på proven men de ska inte känna sig värdelösa för att det inte alltid går bra. Man får misslyckas. 

Fortsätt stötta din systerson på det vis du gör.

Det konstigaste är ju att en sjuksköterska har ju högskoleexamen idag. Din mamma har väldigt höga krav på andra om bara läkare och jurister duger!

Hon har en trist och nedvärderande attityd. Du har ju klarat dig bra i livet!

Sedan är ju frågan varför hon är sådan? Personlighet, depression eller någon kroppslig obalans som gör henne trött och negativ?

Hamna i konflikt med min mor. Diskussionen handla om systerson som går på gymnasiet. Han har vart tveksam till sitt gymnasieval (omvårdnad) men pratat mycket mer om att han ser möjligheter och motivation i att studera till sjuksköterska efter gymnasiet. Och då tänkte sig en framtid  som ambulanssk. Vilket är fantastiskt roligt att han börjar se glädjen och målen. Och jag tycker att man bara ska stötta och uppmuntra. Var på min kära mor säger istället "det är det minsta man kan begära, att man har en högskoleutbildning".  Och jag tycker det är helt fel att uttrycka sig så, vi har alla olika kapacitet och mål i livet och jag ser bara att man ska ge motivation och stöd. 

Då går hon i taket och säger att hade jag inte vart en sån slampa så hade jag kunnat presterat bättre. Först och främst vilken normal förälder säger så?
Visst jag träffa min man 2 året på gymnasiet, vi har levt ihop i 20års tid nu. Jag gick inte på högskolan direkt efter gymnasiet utan fixk barn, köpte hus och tog en examen från yrkeshögskolan 2årig för redovisningsekonom. Efter 12 år i yrket skola jag om mig och tog en kandidatexamen i socialpedagogik. Jag har helt enkelt följt min väg, uppfostrat tre barn. Maken är ingenjör, vi bor i ett fin ny villa med 30%  belåning.  Så stabila, arbetande människor. Och trotts allt får man vara göra att man är värdelös, inget är bra nog för henne. Man skulle varken skaffat barn, man och utbildat sig till advokat/läkare. Men själv är hon bara en undersköterska och aldrig utbildat sig. Men det är vårt fel, för att hon fick barn (trotts att det är 7år mellan barn 1 och 2) och hon vart förlovad och ogift tre gånger. Och då sa jag bara, att det är ju konstigt att hon har så höga krav på alla andra när hon själv inte kunnat presterat något i livet. Och där la vi på.  Jag blir bara så frustrerad att man inte kan ha en normal vuxen kommunikation och relation. Att hon vräker ur sig och kallar oss fult och nedvärderar helatiden. Och sedan är det som inget har hänt. Jag tänker att jag aldrig någonsin skulle kunnat kalla min barn så fult, och helatiden trycka ner. Jag känner tvärt om att man vill stötta och uppmuntra pch få barnen att må bra. 

 

Det konstigaste är ju att en sjuksköterska har ju högskoleexamen idag. Din mamma har väldigt höga krav på andra om bara läkare och jurister duger!

Hon har en trist och nedvärderande attityd. Du har ju klarat dig bra i livet!

Sedan är ju frågan varför hon är sådan? Personlighet, depression eller någon kroppslig obalans som gör henne trött och negativ?

Hamna i konflikt med min mor. Diskussionen handla om systerson som går på gymnasiet. Han har vart tveksam till sitt gymnasieval (omvårdnad) men pratat mycket mer om att han ser möjligheter och motivation i att studera till sjuksköterska efter gymnasiet. Och då tänkte sig en framtid  som ambulanssk. Vilket är fantastiskt roligt att han börjar se glädjen och målen. Och jag tycker att man bara ska stötta och uppmuntra. Var på min kära mor säger istället "det är det minsta man kan begära, att man har en högskoleutbildning".  Och jag tycker det är helt fel att uttrycka sig så, vi har alla olika kapacitet och mål i livet och jag ser bara att man ska ge motivation och stöd. 

Då går hon i taket och säger att hade jag inte vart en sån slampa så hade jag kunnat presterat bättre. Först och främst vilken normal förälder säger så?
Visst jag träffa min man 2 året på gymnasiet, vi har levt ihop i 20års tid nu. Jag gick inte på högskolan direkt efter gymnasiet utan fixk barn, köpte hus och tog en examen från yrkeshögskolan 2årig för redovisningsekonom. Efter 12 år i yrket skola jag om mig och tog en kandidatexamen i socialpedagogik. Jag har helt enkelt följt min väg, uppfostrat tre barn. Maken är ingenjör, vi bor i ett fin ny villa med 30%  belåning.  Så stabila, arbetande människor. Och trotts allt får man vara göra att man är värdelös, inget är bra nog för henne. Man skulle varken skaffat barn, man och utbildat sig till advokat/läkare. Men själv är hon bara en undersköterska och aldrig utbildat sig. Men det är vårt fel, för att hon fick barn (trotts att det är 7år mellan barn 1 och 2) och hon vart förlovad och ogift tre gånger. Och då sa jag bara, att det är ju konstigt att hon har så höga krav på alla andra när hon själv inte kunnat presterat något i livet. Och där la vi på.  Jag blir bara så frustrerad att man inte kan ha en normal vuxen kommunikation och relation. Att hon vräker ur sig och kallar oss fult och nedvärderar helatiden. Och sedan är det som inget har hänt. Jag tänker att jag aldrig någonsin skulle kunnat kalla min barn så fult, och helatiden trycka ner. Jag känner tvärt om att man vill stötta och uppmuntra pch få barnen att må bra.