Barnslig sambo - överdriver jag?

Jag har nog inte missat det. Men innan vi flyttade ihop så bodde jag i en stad en dryg timme härifrån och hade väldigt mycket vänner runt mig. Så tror jag på något sätt fick så mycket intellektuellt utbyte av andra att jag bara viftade bort hans grejer som ?dålig humor?. Sen nu när han är i stort sett den enda jag har här hemmavid och vi liksom delar på allt med planering, handling, tvätt på ett annat sätt så blir det nog mer tydligt. Framförallt det att han är den enda jag har så nära. Jag träffar inte mina vänner lika ofta och då märker jag mer av att jag inte kan få något intellektuellt från honom.

sen tror jag också, om jag ska analysera djupare, att jag var så såld och kär av att han är en snäll kille som VILL flytta ihop och pratar om barn i framtiden osv. Så har det inte varit i tidigare relationer. så blev nog lite blind av känslan att äntligen ha lyckats bryta mitt mönster med destruktiva otillgängliga killar - men nu när det börjar svalna och vi kommer in i vardagar mer så inser jag att det kanske bara är en annan typ av otillgänglig.

Fast detta har väl också med intelligens att göra, ingen intelligent man skulle bete sig som TS sambo såvida han inte var psykopat eller liknande samtidigt. 

TS, vad har du för minimumkrav på en man? Att inte uppföra sig som en apa och att kunna ha en normal konversation verkar inte vara bland dina minimumkrav konstigt nog.