Rätt till vård vid kronisk sjukdom?

Om man har en kronisk sjukdom där hoppet om att vården faktiskt ska kunna bota är lika med noll, har man ändå rätt till återkommande vårdinsatser som behövs för att rädda liv, lr kan vården ge upp när de märker att de behandlingsinsatser som görs förvisso varje gång räddar livet på pat, men aldrig leder till en långsiktig förbättring?

Tack för era svar! Jag tänker att det blir mer självklart vid somatisk sjukdom, men jag menar psykisk sjukdom (specifikt svår ätstörning, men det är ju applicerbart även på annan psykisk ohälsa). Jag borde ha varit tydligare med att det var just psykisk ohälsa jag menade.