Göra slut så varsamt som möjligt?

Om det skulle fortsätta vara såhär i flera år känns det som att livet passerar där ute, och jag är fast här, lägger all min energi på att min partner ska respektera mig, lyssna på mig, dela ansvar. 

Men vad gör man med alla skuldkänslor? Hur hanterar jag allt, jag känner mig så otroligt självisk. 

Och när är rätt tidpunkt att berätta? Hur rycker man bort plåstret?

Vi har pratat mycket om detta, under flera månader. Det blir ingen förändring från hans sida. Eller jo, han har faktiskt lyssnat på mig de senaste typ 2 veckorna. Innan det har han bara blivit arg, skrikit, lämnat, låtsats som ingenting. 

Jag vet ju att han försöker, nu försöker han inte avbryta mig så mycket, eller be mig fortsätta prata om han märker att han avbrutit mig. 

Jag har sagt till mig själv i flera veckor att jag skulle säga något den här helgen. Men nu känns det helt omöjligt. 

Det är som att ju mer jag försöker "koppla bort", försöker att inte ställa krav, bara följa honom, inte ifrågasätta, desto bättre blir det. Han mår bättre och bättre. Vilket gör det mycket svårare för mig. Det hade varit lättare om han skrek, stormade ut och lämnade mig. Jag faller tillbaka in i mitt medberoende-beteende och tänker att om han är glad, då är allt bra, och då får jag allt jag behöver.

Trots att jag upprepade gånger sagt att jag inte tror att det kommer funka, så känns det inte som att han fattar.