En olidlig paus i relationen - hjälp!!

Tack för ditt svar!
Om du tänker dig in i att vi har en 33-årig relation så förstår du att vi båda har haft mycket tålamod och mycket kärlek i ett historiskt perspektiv. Det gör ju också att min vilja att vänta har varit mycket stor.

Jag förstår att jag skulle få ett jättebra liv ensam också och jag är inte rädd för det.

Min rädsla handlar om att förlora min livspartner för att jag inte orkar art uthärda hans livskris.

För många år sedan var jag i din situation. Jag väntade ganska länge på att min man skulle hitta sig själv, som han sa.  

Han flyttade ut till vår fritidshus och jag bodde kvar hemma med yngsta barnet som då var 13 år. 

Tillslut meddelade han att han ville komma hem igen. Och allt gick tillbaka till det vanliga.  Jag ville inte ställa några frågor utan vi fortsatte bara där vi slutade. Vi hade ett bra liv tillsammans ända till han gick bort i cancer för 5 år sedan.  

För mig var det viktigaste att han ville komma tillbaka hem till  mig.  Att han hade en livskris är jag helt införstådd med men jag har respekterat att han inte ville prata med mig om den.