Inlägg från: Anonym (Älskar men måste jag lämna?) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Älskar men måste jag lämna?)

    En olidlig paus i relationen - hjälp!!

     


    Hej!
    Jag har varit tillsammans med min partner hela vårt vuxna liv, dvs 33 år(!)

    Nu har hen en djup livskris och har uttryckt att hen behöver tid med sig själv. Efter den initiala chocken har vi bott isär men träffats varje vecka under en period av ca sex sju veckor. 


    Jag älskar min partner djupt men det här är en nästintill olidlig situation. Jag är värd mer än det här och det tär på mig att hen förutsätter att jag ska kunna stå utan förhoppningar och utan kärlek och vänta.

    Vi har en terapeut och får rådgivning.

    Jag har sagt att jag är villig att göra förändringar och att jag vill fortsätta vårt gemensamma liv. Hen är inte där utan har tappat fotfästet helt och har en gigantisk identitetskris som inte bara relaterar till mig.

    Jag sörjer allt vi har delat och saknar vår gemenskap. Men jag kan inte låta det här urholka mig länge till.

    Hur vet jag hur lång tid jag klarar av att ge hen?
    Vad råder du mig att göra?


  • Svar på tråden En olidlig paus i relationen - hjälp!!
  • Anonym (Älskar men måste jag lämna?)
    Anonym (Tick tock) skrev 2025-10-18 09:43:59 följande:

    Jag har nog inget bra råd till en mjukare personlighet för min stolthet hade inte tillåtit mig att bara sitta och vänta de där veckorna.

    Jag hade troligen gjort som när jag är arg på mitt jobb- gått hem och surfat jobbannonser och antingen har min chef tur eller har han det inte. Söker jag ett jobb är det bättre odds än 50-50 att jag får det.

    Så i din sits hade jag gått ut och dejtat- antingen har din man tur eller har han det inte... 

    Velande är djupt oattraktivt för mig och jag är ingens charity case.


    Tack för ditt svar!
    Om du tänker dig in i att vi har en 33-årig relation så förstår du att vi båda har haft mycket tålamod och mycket kärlek i ett historiskt perspektiv. Det gör ju också att min vilja att vänta har varit mycket stor.

    Jag förstår att jag skulle få ett jättebra liv ensam också och jag är inte rädd för det.

    Min rädsla handlar om att förlora min livspartner för att jag inte orkar art uthärda hans livskris.
  • Anonym (Älskar men måste jag lämna?)
    Anonym (Alfhilda) skrev 2025-10-18 09:46:30 följande:

    Jag råder dig att skapa ett eget liv medan du väntar , allt kan inte hänga på en eventuell partner. Det är en oerhört tung börda för en partner som mår dåligt att veta .  
    Vill du göra förändringar så måste dom vara frivilligt för din egen skull - aldrig pga en partner . För då är det inte frivilligt... och inte särskilt kärleksfullt heller...  förändringar måste komma inifrån dig själv för din egen skull.  

    Kanske ni skulle må bra av att släppa taget än mer medan ni arbetar på er själva . Att besök och kontakt får ske spontant för att ni vill och inte som ett schemalagt måste för att det är en vana. 

    Lär dig stå på egna ben och se vem du är och lär känna dig själv på vägen , det kommer berika er bådas liv och förhoppningsvis väcka en nyfikenhet hos er och vara något att bygga på vidare.  Sen finns såklart inga garantier för att ni kommer ut på andra sidan som ett par. Men då har ni iallafall gjort allt ni kunnat och fått bra egna liv på köpet. 


    Det som inverkar mycket på våra liv är ett barn med mycket stora behov av stöd och som kräver ett samarbete och lika stora insatser av oss båda två.
Svar på tråden En olidlig paus i relationen - hjälp!!