En olidlig paus i relationen - hjälp!!

Att ha ett barn med stora behov i det dagliga livet( bor barnet ännu hemma? Tänker att barnet är vuxet?)  tär förstås mycket på en som individ och på parrelationen.
Lätt att tappa sig själv när mycket ( all?) fokus läggs på en annan än sig själv, förstår att man lätt tappar bort sig själv.
Jag skulle försöka tänka att separationen är en tid för läkning och att hitta tillbaka till det som fyller mitt behov av välbefinnande och endast samarbeta där det måste, det som vad jag förstår handlar om erat barn?
Ni behöver läka på var håll och landa i er själva och hitta en ny väg eftersom den ni har haft har trasats sönder.
Det är också helt normalt att få kriser i livet när man börjar ifrågasätta vem man är och vart man är på väg.
Det är friskt att ta sig tid att jobba på dem bitarna än att lägga locket på och fortsätta i samma spår.
Försök att njuta av din egentid och gör det som ger dig ro och glädje men sitt inte och lägg ner tid på att vänta tills din partner hittar tillbaka till sig själv, det tar för mycket energi.
Träffa vänner och familj, skaffa en ny hobby om du inte har det, ut och rör på dig eller vad som helst men vänta inte utan bygg upp ditt liv självständigt, det kan aldrig vara fel.
Är det meningen kan ni hitta tillbaka igen och förhoppningsvis som starkare, gladare och mer harmoniska med nya drömmar i sikte.
Livet tar ibland krokiga vägar och inte allt för sällan hittar vi nya insikter och mål på vägen.
Stort lycka till