En olidlig paus i relationen - hjälp!!

Anonym (Älskar men måste jag lämna?) · 2025-10-18T09:28:52+02:00

Hej! Jag har varit tillsammans med min partner hela vårt vuxna liv, dvs 33 år(!) Nu har hen en djup livskris och har uttryckt att hen behöver tid med sig själv. Efter den initiala chocken har vi bott isär men träffats varje vecka under en period av ca sex sju veckor. Jag älskar min partner djupt men det här är en nästintill olidlig situation. Jag är värd mer än det här och det tär på mig att hen förutsätter att jag ska kunna stå utan förhoppningar och utan kärlek och vänta. Vi har en terapeut och får rådgivning. Jag har sagt att jag är villig att göra förändringar och att jag vill fortsätta vårt gemensamma liv. Hen är inte där utan har tappat fotfästet helt och har en gigantisk identitetskris som inte bara relaterar till mig. Jag sörjer allt vi har delat och saknar vår gemenskap. Men jag kan inte låta det här urholka mig länge till. Hur vet jag hur lång tid jag klarar av att ge hen? Vad råder du mig att göra?

Anonym (Älskar men måste jag lämna?) skrev 2025-10-18 09:50:10 följande:

Tack för ditt svar!
Om du tänker dig in i att vi har en 33-årig relation så förstår du att vi båda har haft mycket tålamod och mycket kärlek i ett historiskt perspektiv. Det gör ju också att min vilja att vänta har varit mycket stor.

Jag förstår att jag skulle få ett jättebra liv ensam också och jag är inte rädd för det.

Min rädsla handlar om att förlora min livspartner för att jag inte orkar art uthärda hans livskris.

För många år sedan var jag i din situation. Jag väntade ganska länge på att min man skulle hitta sig själv, som han sa.

Han flyttade ut till vår fritidshus och jag bodde kvar hemma med yngsta barnet som då var 13 år.

Tillslut meddelade han att han ville komma hem igen. Och allt gick tillbaka till det vanliga. Jag ville inte ställa några frågor utan vi fortsatte bara där vi slutade. Vi hade ett bra liv tillsammans ända till han gick bort i cancer för 5 år sedan.

För mig var det viktigaste att han ville komma tillbaka hem till mig. Att han hade en livskris är jag helt införstådd med men jag har respekterat att han inte ville prata med mig om den.

Anonym (Tick tock) skrev 2025-10-20 07:57:59 följande:

Du tycker att du är mogen.

Jag tycker att du är en mes som inte ens kan kräva ett rakt svar av den person du känner bäst i hela världen. Varför är så många kvinnor menlösa anpasslingar fortfarande?

Och sen undrar ni varför ni får lägre lön.

Vad vill du säga med detta, förutom att kritisera mig..?

Tycker nog inte alls att jag är menlös utan har nog alltid varit en självständig kvinna med god självkänsla. Kanske var det just därför jag inte rev upp himmel och jord, ritade djävulen på väggen eller krävde svar av min man. Utan var trygg med att han tillslut skulle komma hem igen.

För mig har det alltid varit viktigt att var och en av oss fått det utrymme vi behöver för att utvecklas och må bra.

Jag tror att det är detta som retar upp dig. Du har svårt för självständiga, trygga kvinnor helt enkelt. Ska tillägga att jag nu är 65+ och har aldrig ångrat att jag gav min man den där tiden för sig själv.

En olidlig paus i relationen - hjälp!!

INNEHÅLL