Jag har förstört julen
Min mamma är lite speciell. Hon bara måste stå i centrum och få all ära för allt och inget, allt ska ske på hennes villkor och enligt hennes planer. Så även julen. Hon "leder och fördelar arbetet" inför jul, men det är inte direkt någon rättvis fördelning. Äldsta syskonet, dvs jag, ska göra mest, yngsta syskonet, mammas lilla gullepluttpojke, kanske måte göra något litet, men helst inte. Missförstå mig inte, jag älskar min lillebror.
Varje år sedan jag flyttade hemifrån har jag i princip varit tvungen att flytta hem igen inför jul för att hinnaoch kunna göra alla saker som min mamma begär av mig. Det ska vara strukna gardiner och renbäddade gästsängar, hemmastoppade korvar och egeninlagd sill, listor med julklappar som ska köpas och slås in, granar som ska tas in och kläs, och skjutsande av släktingar, och för att inte tala om allt städ! Mina syskon (två) går några saker på sig också, men jämför man listorna vi får av mamma så här i oktober så är det jag som får 85% av jobbinsatsen. Lillebror får sätta upp av mig strukna gardiner, och lillasyrran har i år fått en inköpslista med 10 saker.
Förra året var asjobbigt. Jag hade en då knappt ettåring, som förvisso kunde underhållas mycket av sin pappa, min sambo, och sin morfar, min pappa. Men så klart vill små barn vara nära ändå, se var den andra föräldern är och gör osv. I alla fall vårt. Båda männen är för övrigt förbjudna att hjälpa till, mamma "vill inte ha dem hemma" och får härdsmälta om de inte går hemifrån efter frukost och håller sig ute till middag. OM de är hemma så måste alla män hålla sig undan om jag inte behöver specifik hjälp med något tungt eller högt, och mamma bestämmer vem som hjälper.
I år är jag gravid. Jag kommer vara i vecka 33 till jul. Jag kommer inte orka. Jag sa det till mamma redan när jag berättade att jag var med barn, att vi kommer beöva göra annorlunda till jul. Hon snörpte på munnen men sa inte så mycket. Jag och min sambo pratade också om det, han har länge tyckt att jag "tar på mig för mycket", men också så klart märkt hur min mamma blir genom åren. För husfriden gör man som hon vill. Så jag och min man bestämde oss för att helt enkelt ta konsekvenserna, gjorde upp några alternativa planer och nu i måndags kom listorna. De ser ut som vanligt. Jag satte ner foten. JAg sa ifrån. I år kan jag inte göra allt det där. Det tog hus i helvete från mammas håll. Jag har förstört allt, det är mitt fel, ändra dig annars ställer vi in. Ställ in då, sa jag, det blir bara skönt för mig, jag och min sambo och vårt barn kan fira som vi vill och orkar. Beskedet spred sig som en löpeld genom familjen/släkten, alla de där som jag skjutsar varje år, genom mamma så klart så att hon kan utmåla sig som offer. Jag har fått massor med meddelanden om hur själviska jag är och att det är väl inte så farligt att hjäöpa mamma lite.
Så, rätt eller fel?
