Hej ny medlem med stor ångest och oro över detta.lite bakgrund.. jag flyttade in hos min fästmö för cirka fyra månader sedan och sa upp min lägenhet allt flyter på bra och vi börjar försöka få barn tillsammans som till slut lyckas och vi båda är överlyckliga över det, men sen ett par veckor tillbaka upplevde jag att hon var kallare och distant och vi har småbråkat om det sen dess men alltid kommit fram till att vi ska jobba på det för våran och vårt ofödda barns skull, men häromdagen hände något extremt jag tog upp ämnet igen efter en lång dag på jobbet och jag kan erkänna att jag överreagerade på hennes ordval när jag stod kvar utanför och tog en cigg medans hon gick upp i lägenheten och sen hade låst dörren fast jag var strax bakom henne jag kommenterar detta med att det inte var särskilt välkomnande och får som svar att jag kan gå om jag inte känner mig välkommen i hennes hem så jag blir ledsen över ordvalet att det är hennes hem och inte vårat och suckar sätter mig i soffan ett par minuter för att samla mig innan jag reser mig för att gå ut igen och få luft för att lugna ner mig då jag vart fruktansvärt ledsen, när jag är ute och går får jag aggressiva meddelanden om att jag inte sa ngt innan jag gick och under tiden jag är ute och går skriver vi allt mer otrevligt med varandra och det är ngt jag erkänner att jag inte hanterade bra och i slutändan på promenaden fförsöker jag be om ursäkt och lugna situationen då jag själv börjat lugna ner mig men får iga svar så jag vänder hemmåt?När jag väl kommer in så är hon kall och arg jag försöker prata lungt med henne och Benin ursäkt medans hon skriker på mig kastar förolämpningar och är väldigt sårande? mitt i detta så kommer hennes 11åriga son ut ur sitt rum och frågar vad som händer hon svarar då honom högljutt att hon är trött på mig han frågar då om han kan gå över till sin pappa om vi ska bråka pappan bor bara en 100m bort så hon klär på han och skickar iväg honom dit när väl dörren stängs bakom honom flyger hon på mig med svordomar och andra elakheter samt anklagar mig för att förstört hennes relation med sin son och att han aldrig kommer vilja komma tillbaka så länge jag är kvar och att jag ska avlägsna mig genast annars ringer hon polisen och sina föräldrar självklart ser jag allvaret i detta och försöker be om ursäkt att jag pushade för hårt för jag var sårad och upprörd själv efter allt hon sagt och attityden hon visade mig innan men hon vill inte höra ngt och ringer då sina föräldrar och skriker att jag inte går därifrån även fast hon sagt åt mig att försvinna, efter hon lagt på med dom så skriker hon ytterligare på mig att jag ska avlägsna mig snarast innan modern kommer för då jävlar ska jag få höra.. jag fortsätter att försöka lugna ner allt utan att höja rösten men får bara elakheter tillbaka, en 10 min senare dyker modern upp och då har jag två huvuden som vill att jag avlägsnar mig så jag går och klär på mig dubbla lager kläder och lämnar lägenheten och yrar därefter runt utomhus hela natten och vet inte vart jag ska ta vägen då jag varken har släkt eller vänner som har möjlighet att hjälpa mig,lyckas tillslut iaf ta ett beslut att ta mig till psykiatrin då jag har väldigt mörka tankar och blir inlagd och får sova ut där jag nu är kvar över helgen och väntar på att få prata med en psykolog samt få någon humm om vart jag nu ska vända mig.och nu under de senaste dagarna har jag försökt att prata med min fästmö om allt detta men har då fått höra att detta inte går att lösa då den 11 åriga sonen nu hatar mig och om jag får komma tillbaka kommer han inte acceptera det och inte vilja bo hemma hos henne varannan vecka som nu och att hon då förlorar honom.sen på detta säger hon nu att hon vill/funderar på att göra abort för hon inte vill ha barnet hon bör på då jag inte längre kan va en del i hennes liv på grund av sonen och att han går först?och nu sitter jag här på psykiatrin helt förstörd och undrar vad det är som händer och om det är rätt att hon gör så här? Upplever jag helt fel och galet att hon låter en minderårig pojke diktera utfaller för 2 vuxna och ett ofött oskyldigt barn?är jag galen?och jag vet att jag har gjort mina egna fel i detta och jag ångrar dem djupt men jag kan inte komma över att detta skulle va omöjligt att lösa med tid att återupprätta förtroendet med grabben och verkligen visa att jag inte vill skada hans mamma på ngt vis eller göra henne ledsen eller upprörd.. jag vill bara få älska henne och vårat barn och bli älskad tillbaka?har sagt att jag är villig att göra vadsomhelst för att försöka lösa detta med par och samtalsterapi och psykolog men har bara fått tillbaka att det nu är omöjligt och då jag har försökt acceptera det när hon och jag pratat i telefon sen avslutat samtalen med att jag förstår och försöker acceptera det hon säger att det är över och att om det är så här hon vill ha det så är det bara så och jag är maktlös att ändra hennes beslut så får jag senare meddelanden om att hon inte alls bestämt sig och att det är inte hennes beslut utan hon är tvungen?jag förstår inte vad som och det börjar kännas som att jag är i en dålig dröm eller mardröm vad vill hon att jag ska göra/säga? Vad är det som händer?snälla hjälp mig att iaf få ngn sorts inblick eller förståelse som jag missar..tack i förhand till er som kommenterar./vilsen
