Svärmor är väldigt gammal men frisk och behöver ingen vård, hemtjänst och kör tom bil själv ännu fast vi tycker hon är för gammal för det egentligen. Hon har ett omåttligt behov av att umgås med folk och hon kväver sin son- min make- och mig. Hon ÄR inte ensam även om hon bor ensam. Hon pratar i telefon med sina syskon varje dag. Hon pratar även i telefon med andra människor varje dag men där varvas personerna så att säga. Hon har en stående middag med vänner varje torsdag och hon träffar diverse bekanta för en bit mat, bio och liknande varje vecka. Hon träffar mig och maken varje helg och maken åker till henne efter jobbet 2-3 gånger i månaden. Mig träffar hon ensam kanske 1 gång i månaden på en vardag. Förra veckan t ex umgicks hon med folk 6 dagar av 7 förutom telefonsamtalen men det räcker inte för henne?! Hon försöker ge min man och mig dåligt samvete för att hon är så ensam enligt henne men vi kan inte hålla med om att hon är ensam. Nu försöker hon få mig att träffa henne varje vecka för lunch på en vardag och jag varken vill eller har lust. Det är väl inget jag ska ha dåligt samvete för men hon ger sig inte? Fattar hon inte att vi har våra egna liv och måsten på dom få timmarna som är fritid på en vecka? Dessutom är jag väldigt mycket yngre än henne så det är inte så att vi har så mycket gemensamt. Att hon dessutom har en förmåga att inte alltid vara snäll mot mig, speciellt om min man är med, gör mig ju inte mer benägen att vilja umgås med henne.
