Kräver svärmor för mycket av oss?

Fortsättning; Hon har bott ensam dom senaste 40 åren så det är inte så att hon nyss har börjat bo ensam. 

Hon kväver folk med att hela tiden försöka boka träffar. Min man såg ett mejl mellan henne och en bekant där dom hade träffats kvällen innan och hon direkt försökte boka en ny träff varpå personen svarade ungefär "ta det lugnt, vi hinner ses". Man hinner inte ens gå ifrån första träffen innan hon ska boka en ny några dagar senare och hon är så med alla. Hon verkar inte fatta att alla har sina egna liv att hinna med.

Min man får dåligt samvete för att hon sitter och grinar till honom om hur tråkigt allt är och hur ensam hon är när hon de facto inte är det. Han tycker att hon är orimlig och kväver folk men hans ord når inte fram till henne. Vad gör man? 

Vi gör ungefär så och min man har sagt åt henne tusen gånger att hon inte kan tjata och kräva så mycket av mig och andra personer men det går inte in i hennes hjärna tydligen. 
Huvudet på spiken med kontrollbehov och offerkofta deluxe. Jag ska säga åt min man att försöka vara ännu mer strikt med henne och inte försöka förklara sig till döds om att han inte kan göra xyz för henne alltid. 

Men hon vet att vi träffas varje helg men ändå ska hon tjata dit min man minst en kväll i veckan efter jobbet och mig försöker hon också med för lunch, bio eller shopping minst en dag i veckan men jag går inte med på det. 

Vi har båda förklarat igen och igen att dom flesta inte träffar sina vänner så ofta för alla har liv och åtaganden men det går inte in i hennes hjärna. Hon tycker att alla ska ha tid att träffa henne flera gånger i veckan uppenbarligen och är helt oförstående när min man förklarar att så funkar inte livet. Hon har en väldig tur tycker jag att vi träffar henne varje helg för jag vet många vuxna barn som verkligen inte träffar sina föräldrar i samma stad ens en gång varje vecka trots att dom har en bra relation. Hon tycker att hennes bekanta är dumma mot henne  som inte vill träffas varje vecka. Ja, ni hör ju.... Hon har motsvarande aktiviteter där hon bor men det är fel på alla som är där så det duger inte för tanten. Dom andra är inte tillräckligt fint klädda, inte utbildade, har inte rest lika mycket som henne, röstar på fel sida, inte allvarliga nog, inte roliga nog, orsakerna haglar varför det inte går att umgås med folket på aktiviteterna men skyll dig själv då när varken folket eller aktiviteterna duger vill vi skrika. Man måste ju inte bli bästa vän med alla men dom allra flesta är ju trevliga nog att umgås med i några timmar här och där om man inte är helt rigid själv. 

Andra saker hon gör är att ringa min man varje morgon och kväll och hon ringer och ringer tills han svarar trots att han har sagt att han ringer tillbaka när han kan. Så han blir ju jättestressad när han ska till och från jobbet och försöker fokusera på allt omkring det.

Eller som i nyligen när hon visste att han var ute med vänner hela dagen och ringer ändå och sen blir sur för att han inte svarade. När hon fick tag på honom på kvällen efter att hon ringt flera gånger så sa han att du visste ju att jag var med vänner och hon svarar; ja vad då? Kan du inte prata med mig bara för att du är med vänner? 

Hon bor hos sina syskon (långt bort) i ungefär tre månader om året så hon får ju mycket sällskap där också plus att hon pratar med dom varje dag i telefon också som jag sa. 

Hon både pratar, mejlar och umgås mycket med andra så det är svårt att tycka synd om henne men på något sätt är det väl det ändå när hon verkar så desperat efter sällskap. 

Haha, det är precis så jag tänker i mina irriterade stunder att räcker inte några gånger i veckan så blir det en gång i månaden bara.  

Det var som under pandemin när hon gnällde över att man inte kunde träffas som vanligt och jag gick i taket och sa att mina föräldrar och jag har inte träffats på ett år pga pandemin och reseförbuden över världen. MINA föräldrar är det synd om! Det är för helvete inte synd om dig! Jag blev så jäkla arg på henne då som ändå hade träffat oss efter första månaderna. Han sköter i stort sett all kontakt med henne redan så det är bra. Jag uteblir när jag känner för det. För att hon har spenderat sitt liv med att ge honom dåligt samvete. Det spelar ingen roll hur mycket han än gör så tycker hon att han ska göra mer. När hon fyllde år tog han med henne till ett konstmuséum (hon säger att hon är en konstnär för att hon har målat hela livet) och bjöd på en fin lunch och sen en fika men hon frågade honom varför hon inte fick en fysisk present. Hon låtsades vara helt oförstående när han sa att dagen och utflykten var presenten. Till mig sa hon i efterhand att hon tyckte att museumet var dåligt och var inte alls nöjd med dagen. Tacksam människa!