Dålig förälder?

Dålig förälder?

Har en fundering kring föräldraskap. Har stora barn där någon är utflugen redan och någon påväg ut i vuxenvärlden. Sedan har jag ett på väg in i tonåren (12år). Är skild sedan många år och har 2 av barnen boende hos mig på heltid, då mamman i fråga flyttat till annan ort.
Nu till min fråga.
Är jag en dålig förälder, som tycker att dottern, på 12 år, ska vistas hos sin mamma, minst 80% av sina skollov?
I övrigt är hon varannan helg hos sin mamma och bor som sagt hos mig och går i skola här, där vi bor.
Mamman tycker jag är självisk och dålig förälder, när jag ställer dessa krav.
Själv tycker jag snarare att det borde vara en självklarhet, att både dotter och mamman vill träffas på loven och jag ska inte kallas alla möjliga saker av mamman i fråga. Eller är jag helt fel ute?
Kan tillägga att det finns inga missförhållande, varken hos mig eller mamman.

Inte sköter sina relationer????

Mamman valde att flytta. Vad är hans bristande ansvar i det???

Att mina barns pappa skulle bete sig som ett as vid separationen, flytta till andra sidan Stockholm och sen skylla på att jag inte ville att han skulle bo så pass nära att han kunde ha barnen varannan vecka hade jag inte en susning om 11 år tidigare när barnen kom eller 22 år tidigare när vi blev ett par.

Det hade underlättat enormt om det hade stått "idiot" i hans panna när vi träffades.

Kan du förresten säga var du köpte din kristallkula, eller om du nu spår i en tekopp. Jag vill också kunna veta redan nu vad min partner gör om 20 år från idag. För jag har förstått på dig att det tydligen är möjligt.

Verkar dock som att mamman inte är intresserad av att ha mer umgänge med sitt egna barn och du anser att det är pappan som brister?

Jag hoppas att du inte har barn!

Du har ingen som helst rätt att vare sig döma mig, TS eller någon annan som separerar från sina barns andre förälder. Där den man trodde var en vettig partner från början (de flesta är inte så impulsiva att de tror att barn ska rädda en dålig relation utan man tror faktiskt att personen är vettig) ändrar sig totalt efter att barnen kom. Ska man lida då "för barnens skull"? Eller är det bättre att visa att man inte ska stå ut med vad skit som helst? 

På vilket sätt kan man vårda en relation där den andre blir personlighetsförändrad efter barn? Där man aldrig vet vilken personlighet man kommer hem till?