Barnens bästa gäller aldrig vid " kärlek"

Barnens bästa gäller aldrig vid " kärlek"

Hur kommer det sig att folk skriker sig hesa om barnens rättigheter så länge det inte gäller bonusfamilj.
Mamman är kär och tänker med äggstockarna. Det ska flyttas ihop så snart som möjligt, en bebis måste komma helst förra månaden.

Ett par månader in i relationen visar mannen sina rätta färger. Hans barn är alltid problemet. Mina barn kommer först, dina barn är en eftertanke.
Han sätter inga gränser, ni bråkar för att ni inte har gemensamma regler.
Men du är så kär och äggstockarna kliar och du vill bygga bo.

Det borde vara lag på att vara ihop ett år innan man pratar om att flytta ihop på PROV.

JJu tidigare  ett barn kommer till i rn relation desto mer desperat ser kärleken ut att vara.

Det handlar aldrig om barnens bästa, det handlar om kvinnans kliande äggstockar.
Är du kär då låt kärleken gro istället för att komma in som en rivningskula!

Statistiskt sett så är det när mamman introducerar en ny pojkvän som barn oftast råkar illa ut. (våld, sexuellt utnyttjande) En bonusmamma ökar risken lite också. Men i dessa fall kan pappan fysiskt se till att bonusmamman inte vågar. Vilket sällan sker tvärtom.

Jag säger inte att det alltid händer. Men den lilla skaran sjuka män som ger sig på barn ställer in sig på kvinnor som redan har barn. Det är en red flag som du måste vara observant på.

I detta samhälle där egoism och egen lycka (framförallt för oss kvinnor) ständigt hyllas har lett till fruktansvärda situationer som skulle kunnat undvikas och mörkertalet är enormt. Ju mer jag utbildats inom detta desto mer ser jag ner på detta beteende TS beskriver. Fy fan.

Det fånigaste är att det är så många som ljuger om hur de träffat den nya. Jag menar, man RAMLAR ju normalt inte över någon som vuxen, och särskilt inte när man har barn att ta hand om. De vill inte berätta att de mycket medvetet letat efter en ny man på en dejtingapp eller krog.

Dessutom ställer de ofta inte in avståndet heller på dejtingappen, utan blir tillsammans med någon som bor så långt bort att de "måste" rycka upp barnen från deras pappa, mormor, farmor och övriga trygghetspersoner, och flytta med dem till mannen, där de kommer helt i händerna på honom. Utan att ens känna honom ordentligt. Det är i sådana lägen jag tänker att de där tvångssteriliseringarna på 1900-talet kanske inte var en så dum idé..? De gjorde ju också att många barn slapp växa upp i misär. 

Om du skaffar en partner som vill bidra mer ekonomiskt kan du jobba mindre, eller inte alls, och spendera mer energi på och tid med dina barn. Ta Da!

Om (eller snarare när) förhållandet tar slut, hur ska kvinnan då kunna tjäna tillräckligt mkt pengar för att försörja sig själv och barnen? Jobbar man mindre så blir karriären lidande och jobbar man inte alls under några år...ridå.

Har man många miljoner i arv t ex så är ju framtiden säkrad men utan det så blir det en oerhörd risk. Hur skulle din egen framtid se ut i det scenariot där du går ner i arbetstid eller slutar jobba? Med barn att försörja själv.

PS

Jag känner flera mammor som förblivit ensamstående i flera år och alla lever mer eller mindre tragiska liv, på så sätt att de är väldigt utslitna, ensamma och har extremt ont om pengar. Inte ens min vän som är välutbildad sedan tidigare har speciellt fett och har svårt att få pengarna att räcka. De bor trångt med sina barn och har små utsikter att någonsin ändra det. Vantrivs barnen i skolan kan de inte flytta till en plats med bättre skolor för de har inte råd. Självklart ska man inte fortsätta i en dålig relation eller kasta sig in i fel relation pga det, men det är inte heller en perfekt lösning för barnen i många fall. Självklart som sagt mycket bättre än att vara med fel person!! Men inte en solskenshistoria det heller i många fall.

Min sambo orkade och han är inte alltför missnöjd. Men var och en gör sina val!