Bra pappa, inte så bra partner

Svarar i egenskap av man och pappa. 

Ni måste prata om det, jag gissar att han inte förstår allvaret i situationen. 

vi har lite liknande hemma och det gäller då både jag och min fru som inte orkar. 

Din man är kanske inte någon perfekt partner men han gör rätt prioriteringar, dvs. har fokus på barnens välbefinnande. Historiskt sätt var detta huvudsyftet med äktenskapet, dvs. att skapa bra villkor för det uppväxande släktet. 

Koncept som romantiskt ideal, själsfrände eller bästa kompis var inget som man belastade äktenskapet med. Har du funderat på att skaffa en ny kompis eller terapeut. Det låter som en bättre idé än att krascha äktenskapet.

Ja "förr i tiden", men nu lever vi inte på 1800-talet. Det går alldeles utmärkt att vara båda. Ingen behöver idag stanna med någon eller i ett kärlekslöst äktenskap. 

Fruktansvärt syn och att ens resonera så. Lite som "var tyst och nöj dig"

För många kvinnor är det viktigare än män. Det här kanske förklarar varför samhället börjar se ut som det gör.

Däremot samtal/terapi först. Men vill man inte kommunicera med sin partner. Då har man gett upp i princip.

Öppna hjärtan behövs i alla välfungerande äktenskap. Men vi har inte tillräckligt med information för stt uttala oss om denna mans hjärta är öppet eller stängt.

Däremot är det inte förlegat att ha rimliga förväntningar på sitt äktenskap och inte tynga ner det med överkrav. Äktenskapet är först och främst ett samarbete mellan en man och en kvinna för att skapa en resursrik och kärleksfull miljö där nästa generation kan frodas.

Många av alla övriga krav som ställs på partnern i äkteskapet är faktiskt rimligare att ta upp med vänner, terapeuter etc.

Problemet ligger just i att han inte vill prata om det. Jag vill fixa det som skaver i vårt förhållande men han vill inte sätta sig ner.

Hur gör ni om ni har det lite likadant för att ha bra kommunikation?

Ja jag är mycket tacksam för det han gör! Säger alltid hur bra pappa han är till honom. 

Jag kan se hur du tänker med att han känner att saker vänds mot honom, jag har försäkrat honom om att det inte är ett bråk jag vill ha, jag vill höra hans tankar och förhoppningsvis vill han höra mina. Vi har inte ofta haft sådana samtal eftersom jag oftast "glömmer" och gå vidare just för att han är svår att samtala med, men denna gången känns det viktigt!! 

Kanske är jag naiv då när jag tänker att min partner faktiskt ska vara min vän som jag känner att jag kan prata om allt med! För mig är kommunikationen viktig eftersom vi är partners och även har ett barn tillsammans. 

Samtidigt förstår jag att ingen är perfekt och jag är villig att jobba på det men då måste vi ändå båda vara villiga att diskutera det och hitta en mittpunkt eller?

Vilka krav tycker du ställs på en partner som är orimliga?

Det finns inga perfekta människor och det stämmer att en partner inte kan uppfylla alla ens livsbehov. Men att kunna kommunicera och finnas där för varandra, är ändå a och o i ett förhållande.

Annars blir det ingen resursstark och kärleksfull miljö.

Ingen orkar allt och det är bra att han fokuserar på barnet. Men det är inte hållbart i längden om TS inte känner sig sedd alls.

Dagens äktenskap är inga tvång eller affärsuppgörelser, utan bygger på frivillighet och trivsel. Då är det också viktigt att anstränga sig för att relationen ska fungera, inte minst för barnens skull.

Det är jättebra att han är en bra pappa, men det borde egentligen vara självklart.

Det är sorgligt att det nästan framställs som något enastående, samt att TS borde vara nöjd och tacksam. Är förväntningarna på män verkligen så låga?

En partner kan inte orka allt eller uppfylla allt. Det gör säkert inte TS heller.

Men att förvänta sig att partnern åtminstone visar ett visst intresse för en, samt kunna prata om viktiga saker, är inte att ha för höga krav. Det är snarare a och o i en relation, som skrevs ovan.

Sen är det svårt att avgöra om TS man bara är i en svacka (trött, stor omställning med småbarn osv), vilket är förståeligt. Eller om han alltid har varit sådan.