Bra pappa, inte så bra partner

Svarar i egenskap av man och pappa. 

Ni måste prata om det, jag gissar att han inte förstår allvaret i situationen. 

vi har lite liknande hemma och det gäller då både jag och min fru som inte orkar. 

Din man är kanske inte någon perfekt partner men han gör rätt prioriteringar, dvs. har fokus på barnens välbefinnande. Historiskt sätt var detta huvudsyftet med äktenskapet, dvs. att skapa bra villkor för det uppväxande släktet. 

Koncept som romantiskt ideal, själsfrände eller bästa kompis var inget som man belastade äktenskapet med. Har du funderat på att skaffa en ny kompis eller terapeut. Det låter som en bättre idé än att krascha äktenskapet.

Ni har ett litet barn, på snudd en bebis. Det är en omtumlande tid ni gått igenom, och det kommer förmodligen fortsätta ett bra tag till. Det är en del i föräldraskapet, att saker inte riktigt är som förut.
Med föräldraskapet bör det alltså komma ett visst tålamod och acceptans man inte behövde ha innan.
Man har givetvis rätt att lämna när man vill. Men på de premisserna är det rimligare när någon är 15 och inte 1,5.
Däremot måste man kunna prata om svåra saker med varandra, för annars är det kört i långa loppet ändå. Och gärna med terapeut så det går lättare. Det är också helt rimligt mellan nyblivna föräldrar att ta det ansvaret för hela familjen. Man kan säga att ovilja att prata om era problem, i längden gör honom till en sämre pappa.

Låter som ett ganska manligt/kvinnligt förhållande. 

Ska inte säga att alla är så här varken åt ena eller andra hållet, men jag känner igen det så väl. 

Det är lätt att vara den som alltid frågar hur det varit osv utan att få tillbaka. 

Ni BEHÖVER sätta er ner. Skaffa barnvakt - lägg bort mobilerna - kanske till och med ta det under en fika på stan om det behövs en neutral plats för att bara prata. 

I hans ögon kanske han faktiskt frågar men du upplever det inte alls så. Du har rätt på en punkt - ni behöver prata. Sedan kanske inte han är typen som faktiskt frågar de frågor du vill ha bara för att du gör det mot honom. Jag har insett att jag lever med en sådan man, men med +20 år så har det blivit bättre. Det handlar inte om jag ska läxa upp honom och tala om för honom - han fattade bara inte att jag behövde den där bekräftelsen för min skull. 

Jag VET att han glömmer bort sådant, det är okej för mig för jag vet att han inte gör det medvetet så att säga. 

Så. Barnvakt och prata. 

Jag accepterade att vi var olika helt enkelt. 

Sedan är det kanske så att du inte ska berätta att ni ska prata. Det kanske behöver komma mer "naturligt". Typ fika på stan. 

Nu har vi tonårsbarn, men en taktik är också att prata när man lagt sig, i mörkret. Där ingen ser ansikte, känslor eller annat. Har gjort det mycket med mitt ena barn framförallt. Det andra har inte haft det behovet då (men skulle behöva det nu men nu vägras det). 

Men jag tror att du har en springande punkt - han vill inte prata. Han vill sopa saker under mattan. Han BEHÖVER prata. Kanske inte med en psykolog eller kurator utan med dig. 

Ställa lite ultimatum - han behöver prata med dig annars behöver ni kanske gå till familjerådgivningen. Han behöver ju kunna prata och ställa dessa frågor till sitt barn i framtiden också. 

Men snälla. Skapa en likadan tråd där en man skriver att partnern är en fantastisk mamma och avlastar på ett bra sätt i hemmet, men inte frågar hur han mår och bryr sig om honom, som har ett företag. Då är han en mansbebis.