Extremt ätstörd

Extremt ätstörd Jag är så trött ... jag har haft en svår ätstörning sen 12-årsåldern, och den släpper aldrig greppet om mig - men jag tror inte ens att jag vill att den ska släppa mig, för vad skulle jag vara utan den liksom? Jag vill bara få bli lämnad ifred i den ... 

Samtidigt vet jag verkligen inte varför - vad får jag ut av att leva så här? 


Vill jag hela tiden tänka på vad jag äter? Nej. 

Vill jag hela tiden tvinga mig själv att försaka mat som jag inget hellre vill än att äta? Nej. 

Tycker jag att jag är vacker när jag ser ut som ett koncentrationslägeroffer? Nej. 

Mår jag fysiskt och/eller psykiskt bra av detta? Nej.

Vill jag utsätta mina närstående för den skräck de känner när jag då och då åker in på intensiven på ett ensiffrigt BMI? Nej - verkligen inte.

Det finns verkligen inga vinster alls, mer än den enorma lättnaden varje gång jag väger mig och ser att jag inte har gått upp i vikt, alternativt lyckan när jag ser att jag till och med har gått ned i vikt. Men den där lyckan följs snabbt av en tomhet - jaha, det var ju bra, men vad spelar det för roll? Det leder ju inte till nån vinst. Det är ju inte så att jag får unna mig nåt litet extra att äta bara för att jag har gått ned. Det enda det betyder är att jag ytterligare har sänkt gränsen för vad jag får väga som max.

Och ändå - ändå kan jag inte släppa taget ...

Jag vet inte riktigt vad jag vill med det här inlägget ... jag är bara så trött ...

Jag är glad att du har fått den hjälp du behöver! Vart vände du dig då? Jag försökte en gång med Mindre, men de sa tvärnej och att jag hade en alldeles för komplicerad problematik för dem.