Livet känns så meningslös

Låter som du inte har hittat "din grej" ännu. Och det är inte så konstigt med tanke på din ringa ålder. Många måste testa sig fram ganska länge innan de landar.
Tror det är viktigt att du kämpar på och vågar testa olika saker, att inte ha så höga förväntningar på livet.

Ang din utbildning så är det inte hela världen om du inte får jobb direkt när du slutar. Graden av efterfrågan går i vågor och är det inom en bransch du vill vara i så är det värt väntan.

Det vore väl också rätt konstigt om du mådde bra efter att ha blivit våldtagen upprepade gånger av ditt ex? 

Sök hjälp för det traumat och kom ut på andra sidan.

Vad jag tycker om personen innan som svarar utan att ta upp det mest uppenbara tecknet på varför du inte mår peachy lämpar sig inte i skrift, då blir jag avstängd.
Maken till jubel.....

Men jag kan berätta för dig att det där meningslösa kommer att komma tillbaka flera gånger under livet. Det är normalt att gå igenom olika stadier då man måste ompröva vad man gör, vem man träffar, vad man jobbar med, hur man tar hand om sin kropp...

Livet efter barnen flyttat ut (där jag är nu) är t.ex. en vanlig orsak till separation då båda plötsligt har tid att tänka igen och känna efter hur de vill leva, och då kanske man kommer på att man inte längre har samma mål.

Meningen med livet finns inte given, man måste skapa den själv och det finns inget facit. Varje dag, varje handling, i varje relation där man gläder eller stör en medmänniska ligger den och lurar.

Låter som en depression, att du inte känner något alls, trots att det finns många anledningar för dig att vara ledsen till exempel.

Förutom de sorgligheter som har hänt, så är du dessutom osäker på framtiden, så det känns meningslöst att plugga klart. Men orkar du fullfölja kurserna så är det nästan alltid bra. Det kan ju dessutom leda till ett annat jobb än de som du har jobbat i hittills.

Kanske har du varit alltför aktiv tidigare och är överansträngd utöver allt det andra som har hänt?

Om du t.ex. är deprimerad och överansträngd så kan en läkare sjukskriva dig. Om du går på CSN-lån kan utbetalningarna då bli en slags sjukersättning istället. Åtminstonde var det så när jag pluggade.

För du kanske måste vila och ta hand om dig själv ett tag framöver nu.

Om läkaren anser att du ska sjukskrivas så be också om en samtalskontakt. Det brukar finnas kuratorer/psykologer på vårdcentralerna.

Be förresten om en samtalskontakt även om du inte blir sjukskriven. Förutom på vårdcentralen och på studenthälsan, så kan man få stödsamtal med en diakon i Svenska kyrkan. Man behöver inte vara religiös för att få det. 

Kära vän

 

Jag hör din trötthet i varje rad,

och det gör ont att ana vad du bär.

 

När allt som en gång gav mening känns tomt,

kan det verka som om livet förlorat sin kraft.

Men just i det ögonblicket ? där och då ?

börjar något nytt växa,

något som inte längre byggs av krav eller prestation.

 

Du har redan visat styrka bara genom att orka skriva.

Det betyder att viljan till livet fortfarande finns,

även om den är tyst just nu.

 

Du förtjänar att bli hörd, att bli trodd,

att få tala med någon som kan hjälpa dig bära det här.

Det finns människor som brinner för att lyssna utan att döma,

som kan stå kvar när allt känns för tungt.

 

Du behöver inte vara ensam ? du är inte ensam, vännen.

Det finns händer att vila i, röster som vill förstå,

och tid ? din tid ? att börja hela.

 

Livet behöver inte alltid ett mål för att ha värde.

Ibland räcker det att andas, en stund i taget,

tills ljuset hittar tillbaka.

Jag känner samma. De känns som man bara lever för andras skull, för de skule vara ledsenom man inte finns., jag ser inte mycket mening med livet.
Man jobbar kommer hem lagar mat diskat sover , de är stort sätt de ända jag hinner om dagarna. 
Sen är de tvätt städ osv på helgen mest.
Är singel och känns så ensamt ofta.. 
Känner inte mycket lycka i mitt liv. Känns bara som ett oändligt lidande tills de är min tur o lämna jorden. Jag är inte rädd för d*. Jag väntar på den dagen

Jag är 45 nu och livet går upp och ner. Men jag kan säga att mina svåraste år var de precis vid 22. Jag visste inte riktigt vad jag ville eller vart jag var på väg. 
Livet är ett mysterium och vi vet inte riktigt vilka vi är egentligen. Men ibland tänker jag såhär att jag sitter på ett moln långt härifrån och tittar tillbaka på den tiden jag hade på jorden och allt det där som hände under en förhållandevis kort stund. Vad skulle jag ha gjort annorlunda om jag fick en andra chans?
Låter flummigt kanske men jag är övertygad om att vi är nåt mycket större än vi tror. Även du.
Hursomhelst så önskar jag dig all lycka, och en kram.