Finns det någon som varit nära en separation pga diverse oenigheter/olikheter i relationen men som lyckats vända era ovanor o hitta tillbaka? Vad krävdes? Hur lång tid tog det?
Lyckades försöket (än så länge) eller gav ni upp senare?
Jag ruttnande på min man och några av hans inställningar/dåliga vanor och gav honom 1 år att jobba på det ... resultatet blev skilsmässa...
Jag och vårt äktenskap var så trasig pga åratal av brustna löften om förbättring å ditt och datt och dom gånger det blev bättre visade sig vara en fasad av rädsla att äktenskapet skulle ta slut så när det blev bättre och vi fick en tryggare relation så ändrades det snabbt till gamla vanor igen...
Att jag ändrade mina vanor till bättre var inte bra heller tydligen för det fick jag sura kommentarer på under dom gånger vi tjafsade.
Så pudelns kärna är väl hur långt det gått med dåliga vanor och om det kanske redan är för trasigt att laga ett sårat förhållande. Har man inte haft viljan att förändra sig med tidens gång är så mycket redan förstört av tillit och annat.
Jag ruttnande på min man och några av hans inställningar/dåliga vanor och gav honom 1 år att jobba på det ... resultatet blev skilsmässa...
Jag och vårt äktenskap var så trasig pga åratal av brustna löften om förbättring å ditt och datt och dom gånger det blev bättre visade sig vara en fasad av rädsla att äktenskapet skulle ta slut så när det blev bättre och vi fick en tryggare relation så ändrades det snabbt till gamla vanor igen...
Att jag ändrade mina vanor till bättre var inte bra heller tydligen för det fick jag sura kommentarer på under dom gånger vi tjafsade.
Så pudelns kärna är väl hur långt det gått med dåliga vanor och om det kanske redan är för trasigt att laga ett sårat förhållande. Har man inte haft viljan att förändra sig med tidens gång är så mycket redan förstört av tillit och annat.
Jag kan tillägga att vi märkligt nog var överens om att vissa saker överhuvudtaget inte funkade men vi var däremot oense om anledningen till varför.... Vilket också ledde till en skev bild om hur allvarligt det var ..
Jag kan tillägga att vi märkligt nog var överens om att vissa saker överhuvudtaget inte funkade men vi var däremot oense om anledningen till varför.... Vilket också ledde till en skev bild om hur allvarligt det var ..
Att stå ut med hennes tonårsbarn utan att få vara inkluderad i normer och vanor gjorde att vi separerade, utan att göra slut. Sen blev samvaron så mager att jag tröttnade och gjorde slut. Hon kunde inte höra av sig i veckorna, vi sågs bara i helgerna.
Jag hade ett kortare förhållande emellan, sen kom hon tillbaka och var nära att våldta mig. Det ska ju vara vi, sa hon. Och hon var arg för att jag varit med någon annan så snart efter att vi gjort slut. "Det kanske du borde ha tänkt på", sa jag.
Detta var ett tiotal år sen, och vi lever lyckligt tillsammans fortfarande. (Även om jag skulle uppskatta lite mer ömhetsbevis...)
Jag ruttnande på min man och några av hans inställningar/dåliga vanor och gav honom 1 år att jobba på det ... resultatet blev skilsmässa...
Jag och vårt äktenskap var så trasig pga åratal av brustna löften om förbättring å ditt och datt och dom gånger det blev bättre visade sig vara en fasad av rädsla att äktenskapet skulle ta slut så när det blev bättre och vi fick en tryggare relation så ändrades det snabbt till gamla vanor igen...
Att jag ändrade mina vanor till bättre var inte bra heller tydligen för det fick jag sura kommentarer på under dom gånger vi tjafsade.
Så pudelns kärna är väl hur långt det gått med dåliga vanor och om det kanske redan är för trasigt att laga ett sårat förhållande. Har man inte haft viljan att förändra sig med tidens gång är så mycket redan förstört av tillit och annat.
Vi, som många andra, hade det rätt knackigt i slutet av småbarnsåren, när ungarna var typ 5-6 år. Många håller ändå, så uppenbarligen går det att vända.
Det handlar om att se att båda är delaktiga i en negativ cykel, att det inte är konstruktivt att peka finger utan själv börja ta ansvar över sin egen del, oavsett vad den andra parten gör.
När jag säger sin del menar jag inte primärt praktikaliteterna, som inte sällan ligger till grund för bråken. Jag menar att en part börjar vända i hur man behandlar varandra, tilltalar varandra etc. Trots att man är missnöjd med hur sin partner sköter sin del går man tillbaka till att vara kärleksfull och mer bekräftande, och helt plötsligt för man glimtar av samma sak tillbaka.
Den vägen öppnar på sikt upp igenvuxna kommunikationsvängar, och man börjar prata igen
Vi, som många andra, hade det rätt knackigt i slutet av småbarnsåren, när ungarna var typ 5-6 år. Många håller ändå, så uppenbarligen går det att vända.
Det handlar om att se att båda är delaktiga i en negativ cykel, att det inte är konstruktivt att peka finger utan själv börja ta ansvar över sin egen del, oavsett vad den andra parten gör.
När jag säger sin del menar jag inte primärt praktikaliteterna, som inte sällan ligger till grund för bråken. Jag menar att en part börjar vända i hur man behandlar varandra, tilltalar varandra etc. Trots att man är missnöjd med hur sin partner sköter sin del går man tillbaka till att vara kärleksfull och mer bekräftande, och helt plötsligt för man glimtar av samma sak tillbaka.
Den vägen öppnar på sikt upp igenvuxna kommunikationsvängar, och man börjar prata igen
Exakt! Jag är benägen att säga att jag både förstår och instämmer ner till vartenda kommatecken. Såååå skönt att se på både en plats, och i en värld där det just nu finns så mycket av det motsatta.
Alltför ofta är det ett alldeles för starkt fokus på "vad ger den här relationen mig" och inte så mycket "vad behöver den här relationen som jag kan ge".
Exakt! Jag är benägen att säga att jag både förstår och instämmer ner till vartenda kommatecken. Såååå skönt att se på både en plats, och i en värld där det just nu finns så mycket av det motsatta.
Alltför ofta är det ett alldeles för starkt fokus på "vad ger den här relationen mig" och inte så mycket "vad behöver den här relationen som jag kan ge".
Amen. Alla ska försöka räkna på fingrarna vem som gör mest, när det är ett helt sjukt perspektiv.
Om jag en dag lagar mat, kör ungar på träning, plockar i maskinen kanske min partner småplockar, hjälper mig duka av bordet och en miljon saker som är omöjliga att skriva på en lista. Samma tvärtom, när hon har en tvättdag till exempel
poängen är att man inte kan mäta prestationer i en sund relation, man lever ett dynamiskt liv som hela tiden, och ska jag bedöma min partner efter hur många sysslor denne har på sin lista den här dagen är det lika bra att skita i det från första början.
Vad vi ska ha ut av en bra relation är inte antal plockade koppar i diskmaskinen utan glädjen i att ha varandra, det tysta där emellan. Med det sagt måste det ju även fungera, men det går bara inte att mäta på det sättet många fastnar i att tro
Vi, som många andra, hade det rätt knackigt i slutet av småbarnsåren, när ungarna var typ 5-6 år. Många håller ändå, så uppenbarligen går det att vända.
Det handlar om att se att båda är delaktiga i en negativ cykel, att det inte är konstruktivt att peka finger utan själv börja ta ansvar över sin egen del, oavsett vad den andra parten gör.
När jag säger sin del menar jag inte primärt praktikaliteterna, som inte sällan ligger till grund för bråken. Jag menar att en part börjar vända i hur man behandlar varandra, tilltalar varandra etc. Trots att man är missnöjd med hur sin partner sköter sin del går man tillbaka till att vara kärleksfull och mer bekräftande, och helt plötsligt för man glimtar av samma sak tillbaka.
Den vägen öppnar på sikt upp igenvuxna kommunikationsvängar, och man börjar prata igen