Klarar inte av att lämna honom

Förstår du att det är han som brutit ner dig och gjort dig till den du.är med osäkerhet och rädsla?  
Det kallas hjärntvättad och är anledningen till att misshandlade kvinnor har svårt att lämna , för att dom är fast i det toxiska tänket att om dom bara gör lite till så är han ju faktiskt snäll eller så är dom så nedbruten att dom tror på hans ord att dom inte är värd mer och stannar av tacksamhet.   

Jag har tagit beslutet, berättat för min sambo att jag inte kan fortsätta relationen, att jag har fått en lägenhet och kommer flytta. 

Men jag känner så otroligt mycket skuld över att behöva lämna. Jag vill inte att han ska bli ensam eller ledsen. Jag vet att han har varit väldigt lycklig med mig, vilket gör allt ännu svårare. Jag känner mig som en otroligt hemsk människa. 

Jag har tänkt på separation i ca. 6 månader. Jag har försökt prata med honom om vad jag behöver och vart jag står. Jag har bett om saker från honom, som att exempelvis göra ett gemensamt städschema och äta middag vid köksbordet istället för soffan. Men inget har hänt. Han har vid vissa tillfällen blivit arg, skrikigt och kastat saker, tryckt "plattan i mattan" när jag sagt något han upplever som kritik mot honom vilket har varit farligt och gjort mig rädd. Han har aldrig sagt förlåt eller undrat hur något blivit för mig. Han kan säga saker som "idag får du inte vara jobbig" eller liknande saker. 

Ibland reagerar han otroligt bra, han är klok, lyssnar och är väldigt sund. Jag blir galet förvirrad av hans beteende. Jag förstår inget alls, och tänker att det nog är mitt fel att han ibland reagerar dåligt. Att jag borde försöka mer och göra annorlunda. 

Till saken hör att det är stor ålderskillnad mellan oss, ca. 20 år. Jag är 25, och jag blir rädd att han aldrig kommer träffa någon ny eller skaffa barn, vilket han säger att han vill. Jag känner bara att jag borde stanna, jag har valet att göra honom glad och lycklig, varför kan jag inte bara stanna? Jag vet att jag inte kan vara kvar, men det känns fysiskt omöjligt att gå.

Någon som varit i liknande situation som har någon klok tanke?

Men du.
Inte ens när det gällde ngt han ville, det du nu är rädd att han missar, kunde eller ville han ändra sig.
Det spelar ingen roll vad du gör när man ska vara två i en relation, och du kan inte leva med bilden av vad han skulle kunna vara när han faktiskt är långt från det.

Du slösar tid och drar ut på det nu. Varför?

Ber om ursäkt för allt mitt "gnäll", men skulden bara river inombords när jag ser honom. Jag måste ventilera lite, förhoppningsvis få lite råd. 

Ibland är han så fin, snäll och omtänksam. Andra gånger inte. Men jag tror aldrig han menar illa, jag tror snarare att han inte vet hur man gör, hur man hanterar långvariga relationer etc. Jag känner sådan otrolig skuld över att han kanske blir ensam, kanske aldrig får barn, att hans mamma kommer bli ledsen osv. 

Vi försökte skaffa barn för ett år sedan, han hade precis börjat ett nytt jobb och hade lite energi. Jag ville så gärna, fixade och försökte planera, han var motvillig (kanske stressad), frågade aldrig hur det gick eller om han kunde göra något. Det var på mig allting, och jag tassade på tå kring att fråga om han hade ork och lust. Jag ville så gärna, och han sa att han ville, men allt tydde på att han inte brydde sig. Det kändes som att jag planerade för vår framtid själv. Han målade upp scenariot att jag pressade honom, att vi var tvungna att ha sex varje dag under ägglossning, när vi egentligen "fick till" av kanske 2 eller 3 gånger per månad... 

Kanske har jag varit för hård mot honom. Jag vet egentligen inte vad jag vill säga. Egentligen vill jag nog bara hitta ett sätt att hantera skuldkänslorna och mitt oändligt dåliga samvete. 

Hur klarar man av att göra såhär mot någon man älskar?

Ber om ursäkt för allt mitt "gnäll", men skulden bara river inombords när jag ser honom. Jag måste ventilera lite, förhoppningsvis få lite råd. 

Ibland är han så fin, snäll och omtänksam. Andra gånger inte. Men jag tror aldrig han menar illa, jag tror snarare att han inte vet hur man gör, hur man hanterar långvariga relationer etc. Jag känner sådan otrolig skuld över att han kanske blir ensam, kanske aldrig får barn, att hans mamma kommer bli ledsen osv. 

Vi försökte skaffa barn för ett år sedan, han hade precis börjat ett nytt jobb och hade lite energi. Jag ville så gärna, fixade och försökte planera, han var motvillig (kanske stressad), frågade aldrig hur det gick eller om han kunde göra något. Det var på mig allting, och jag tassade på tå kring att fråga om han hade ork och lust. Jag ville så gärna, och han sa att han ville, men allt tydde på att han inte brydde sig. Det kändes som att jag planerade för vår framtid själv. Han målade upp scenariot att jag pressade honom, att vi var tvungna att ha sex varje dag under ägglossning, när vi egentligen "fick till" av kanske 2 eller 3 gånger per månad... 

Kanske har jag varit för hård mot honom. Jag vet egentligen inte vad jag vill säga. Egentligen vill jag nog bara hitta ett sätt att hantera skuldkänslorna och mitt oändligt dåliga samvete. 

Hur klarar man av att göra såhär mot någon man älskar?