Sitter här med telefonen i handen och vet att jag borde ringa till honom. Jag har säkert mycket att vara tacksam för, och om nåt är negativt i mitt lev menar jag inte automatiskt att det är min egen pappa som är att beskylla. Men jag får allt mindre känslor för honom för varje år som går. Sociala medier fylls av inlägg av människor som skriver fina saker om sina pappor men jag känner inte för det. Jag spyr på att läsa om sånt.Min egen pappa har ställt upp, och han har gjort mycket för mig. Men har har också varit lynnig, grinig och frånvarande. Betett sig märkligt, varit kontrollerande, sur, gnällig och ibland rakt ut taskig. Han har haft problem med sitt drickande i åratal, skämt ut mig inför andra, direkt varit där och pratat ner mig så fort jag fått beröm av nån annan.Jag var hackkycklingen i familjen när jag växte upp. Hade jag kalas om jag fyllde år drog pappa alltid nån historia eller två om nåt klantigt jag gjort nån gång för riktigt länge sedan.. Pappa har en gång i hela mitt vuxna liv hört av sig spontant och frågat hur läget är, och småpratat lite. En gång alltså! Jag är i medelåldern idag. Sina barnbarn är han väl snäll emot men har hör aldrig av sig och frågar efter dom? Dom är helt osynliga för honom om han inte rent fysiskt träffat dom. Det har livet igenom varit så många incidenter med honom av olika slag..
