Gå från sambo till särbo

Lång historia kort:

Sambon sedan tre år vill separera pga att hans barn inte vill bo hos oss. Vi har båda barn i övre tonåren och mina har alltid accepterat honom och hade inga problem med flytt till gemensamt hus, men med hans funkar det inte alls och de bor heltid hos sin mamma.

Han äger ett annat hus han kan flytta till närmare barnen och hoppas såklart att barnen vill bo med honom igen då. Han har redan testat att bo där varannan vecka med barnen men det funkade inte heller och hans tanke är nu att bo där helt (utan min närvaro då det stör hans barn) och skriva över vårt gemensamma hus på mig.

Är det någon som haft nåt liknande upplägg och fått det att funka relationsmässigt med att ses på eventuella lediga stunder utan barn?

Ja, såklart finns det många fler sidor i relationen som lett till valet att separera boendena och att Sambon inte trivs i vårt gemensamma hem.

Kulturkrock mellan arbetarfamilj och akademiker, sambons psykiska ohälsa och ältande/ångest, upplevda ekonomiska skillnader och hantering av mitt/ditt/vårt och problemet med egna barn och andras ungar och grundsynen på om barnuppfostran är att skapa individer med eller utan klippt navelsträng.

Men det jag funderade på var om någon har erfarenhet av att backa ett ickefungerande bonusfamiljsprojekt till ett lyckligt "ses på lediga stunder och göra kul saker"-förhållande. Utan barn med och släkt.

För mina barn är det inget bekymmer om han bor här jämt eller kommer och går lite, men för hans barn gäller att de inte vill dela pappa (eller mamma för den delen) med någon annan som släpps in i hemmet och tar plats eller innebär att man måste "uppföra sig". Och det är fine. Barnen går före oavsett och jag skulle alla gånger lämnat en sambo som mina barn inte ville bo med, oavsett deras anledning. Men jag älskar Sambon likväl och hade gärna velat få det att funka som det var innan vi flyttade ihop alls.

Gå från sambo till särbo

INNEHÅLL