Sista barnet

Anonym (Jag) · 2025-11-13T22:49:28+01:00

Fick mitt fjärde barn (andra gemensamma med sambon) för 9 månader sen. Vi är båda ganska säkra på att det är sista barnet. Han är nöjd med två och jag har ju som sagt fyra. Äldsta är vuxen och nyligen utflyttad så har ?bara? tre hemma men det räcker och blir över , har inte mycket tid för mig själv direkt :) Var lite osäker förut men har tänkt på det nu och kommit fram till att jag måste räcka till för de barnen jag har, jag kan inte börja om med en bebis igen så det blir inga mer barn. Dessutom var det här mitt tredje snitt och det var inte helt utan komplikationer, livmodern sprack upp lite och livmoderväggen är tunn. Jag får tydligen bli gravid igen (om jag väntar mer än ett år) men det känns dumt att riskera något. Men det jag undrar är hur man kommer över att det känns sorgligt att det är sista gången. Jag kommer aldrig mer vara gravid , aldrig mer amma efter att jag har slutat (har ammat de andra mellan 1-3 år så det dröjer nog iförsej). För mitt i allt det jobbiga med att vara låst och aldrig få egentid så älskar jag det verkligen , det finns inget mysigare än att ligga i sängen med min lilla bebis nära som somnar vid bröstet. Ni som har varit i liknande situation, har ni några tips på hur man hanterar de här känslorna? Hur man liksom får hjärtat att vara med på det som hjärnan redan vet är rätt. Förstår att det kan låta som ?lyxproblem? för det är inte alla som får barn alls.. mina barn har inte heller varit självklara , jag har fått missfall också och graviditeterna och förlossningarna har verkligen inte varit utan komplikationer. Så jag är extremt tacksam för att jag har de barnen jag har. Men undrade som sagt hur ni andra har hanterat känslorna när ni har landat i att det inte blir fler barn (oavsett anledning till att det inte blir fler och oavsett hur många ni har)

mamaleona skrev 2025-11-14 08:01:18 följande:

Skulle nästan kunna lova att 70% av kvinnorna "sörjer" att dom aldrig mer skall vänta o föda barn, amma o ha bebis. Det är en normal fas, lika naturlig som man sörjer när yngsta flyttar till eget. Brukar lätta då bebisen blir 2-3år. Jag vill ge tummen upp för dig som klokt nog kan tänka att det kanske inte är så klokt med en tunn livmodervägg, viktigare du finns för dom du har än riskerar nåt, alltför många tänjer inte så. Njut av bebistiden. Hälsn en bm

Jag kände mest lättnad när jag bestämde att "nu är jag klar" och då har jag två barn, två med väldigt stor åldersskillnad.
Sedan när yngsta flyttade hemifrån kände jag faktiskt också en stor lättnad.

Är jag verkligen i minoritet som känner så... har du relevant statistik på ditt uttalande?
Mina vänner har nämligen också känt att det var jätteskönt när yngsta flög ut och blev mer självständig.

Sista barnet

INNEHÅLL