Sista barnet

Jag tänker att hela livet är fullt av såna situationer, i stort och smått. Hur brukar du hantera livet när det inte blir exakt som du ville eller hoppades? Har du inga strategier för att hantera vanliga livet liksom?

Skulle nästan kunna lova att 70% av kvinnorna "sörjer" att dom aldrig mer skall vänta o föda barn, amma o ha bebis. Det är en normal fas, lika naturlig som man sörjer när yngsta flyttar till eget. Brukar lätta då bebisen blir 2-3år. Jag vill ge tummen upp för dig som klokt nog kan tänka att det kanske inte är så klokt med en tunn livmodervägg, viktigare du finns för dom du har än riskerar nåt, alltför många tänjer inte så. Njut av bebistiden. Hälsn en bm

Nu har jag bara ett barn, som är lika gammalt som ditt, men vi är "överens" om att det inte blir fler och jag känner precis som du. Vi mäktar helt enkelt inte med fler. Men det är ändå en sorg. Särskilt som graviditeten var väldigt jobbig och omständigheterna i livet i övrigt var väldigt tråkiga så jag kände aldrig att jag riktigt kunde njuta av varken att vänta barn eller första tiden som förälder. Och nu får jag nog inga fler chanser att uppleva det. Men det får vara okej att sörja tänker jag. Jag har så mycket annat att glädjas över. Kanske inget bra konkret svar eller lösning, men du är i alla fall inte ensam. 

Det är en naturlig del av livet tänker jag.
Liksom mycket annat.
Man går i grundskolan, sen är den tiden över.
Är ung vuxen, kanske strular runt, reser, försöker hitta sin plats.
Man är gravid och senare småbarnsförälder.
Sen har man läst det kapitlet och bläddrar vidare i boken.

Fler av oss känner säkert en sorg över det men det är som med mycket annat, det har varit en del av ens liv och sen är den tiden förbi.

Jag fick sista barnet det året jag blev 37 och det var inte aktuellt att skaffa fler sen. Så jag tänker att det är ett stängt kapitel nu. Jag har syskon som fortfarande får barn och den som gärna vill ha bebisar omkring sig kan kanske söka sig till den typen av jobb. Jag känner ingen sorg över det längre (är 44 nu) utan det blir väl i så fall i framtiden sen om det kommer barnbarn

Jag tänker att använd sorgen konstruktivt och faktiskt unna dig att känna varje fas och njuta av den. 

Faktum är väl att alldeles för många människor springer genom livet utan att känna något där dom befinner sig och nånstans inte kan minnas perioder av livet för att dom var fullt upptagen med att stressa.  En del mammor återberättar med fasa om bebisåren och när jag lyssnar handlade det mest om äldre barnens fotbollsträning,  läxor och jobb och absolut ingenting om minstingen som dom upplevde som ett störande moment mitt i träningen ..   När åren sen går minns dom bara hur jobbigt och stressigt allt var och kan nästan aldrig säga något om själva bebisen och minns knappt ens bilderna från den tiden...

Hänger du med i vad jag tänker? 

Njut av bubblan så länge du kan och sniffa in varje sekund av blöjor och amning så pass att du blir mätt av känslan. 

Kan tänka mig att du efter fyra barn har vaggats in i en väldigt mysig barntillvaro, som också kan innehålla bullbak, julförberedelser, umgänge med andra småbarnsföräldrar och mycket annat.

Det kan alltid vara smärtsamt att lämna en tillvaro som man är trygg i, för att gå in i annan fas som är okänd. Vad kommer sen? Ungefär som larven som blir puppa.

Jag var inte jätteinne på att skaffa barn, men är glad att vi gjorde det. Nu är båda barnen i yngre medelåldern och ger mig ett helt annat utbyte i livet.

En sak som ganska säkert kommer att hända är att du får barnbarn. Tjata inte på dem, men en vacker dag ligger du där och snusar på en rosig bäbis i dubbelsängen igen.

Och sen kan du lämna tillbaka battingen och ta ett par veckor på Kanarieöarna.

Puppan blir en fjäril.