Ålderstecken?

Ja, jag känner igen mig. Både det där att jag kommer på mig med att prata för mig själv, vilket är rätt pinsamt när det händer ute bland folk, t.ex. på bussen eller i affären... 

Och även detta att minnen faller bort. T.ex. sångtexter och poem som jag kunde utantill förut... det kan jag inte längre, det är borta. Och jag glömmer bort namn på kändisar t.ex., och måste googla mig fram tills jag hittar dem (t.ex. gå till en film som en skådespelare varit med i på Imdb för att påminna mig om vad han heter - IFALL jag kommer ihåg titeln på filmen såklart...). 

Ibland hittar jag ett ord på engelska eller tyska, men jag kan inte komma ihåg vad det heter på svenska. Måste slå upp det på Google Translate! Fast då rör det sig oftast om specialtermer inom t.ex. juridik som jag inte använder så ofta. Men ändå.

Men detta är väl en del av livet... Det blir värre när man börjar glömma bort namnen på sina barn och sådant, men dit är det väl ett tag förhoppningsvis! 

Ja, det kan verkligen vara hopplöst ibland att berätta om någon film man sett med den där skådisen du vet som var med i den där gamla rullen med den andra skådisen du vet? 

Det går väl an när man umgås med jämnåriga men med yngre måste man skärpa till sig. 

Nej, vi får hoppas att vi kommer ihåg vad barnen heter ett tag till ;)

Jag är 62 men har inte märkt någon skillnad mot för tio år sedan.
Är mycket piggare och i bättre form dessutom nu än då.

Barnen är vuxna och utflugna,  min man sedan snart sju år är tio år yngre... och livet är underbart!

Låter positivt. Det ju verkligen en av fördelarna, att när barnen flyger ut så får man mer tid att ta hand om sig själv. Har också mycket energi och orkar hålla igång ganska bra men just sådant som jag nämnde i tråden har blivit lite påtagligare.
Sen känner jag att man flyttat fokus med åren, sånt som var viktigt för 10 år sen bryr jag mig inte ett dugg om, men däremot dyker det upp annat som jag funderar på, mer livsbejakande frågor och har fått större acceptans för människors olika karaktärsdrag bla.

Känner inte igen alls, pratar inte med mig själv eller tänker högt. Har inga problem med minnet, kommer ihåg låttexter m.m. Är 60+ och mår bra både fysiskt och psykiskt. 

Hade en tia för 7 år sedan och efter det började minnet svika. Hade alltid kommit ihåg årtal när det hänt saker av vikt, namn på kändisar och annat smått och gott. Kan fortfarande texter på sånger och pratar inte med mig själv men för min del tror jag en del också beror på ointresse för informationsflödet idag är enormt, man orkar helt enkelt inte. Är 65+.

Då är det inte konstigt egentligen, åtminstone inte vad gäller minnet. Däremot att prata med sig själv eller tänka högt kan nog vara ett karaktärsdrag. Men namnen, har alltid kunnat låtar, artister, medverkande musiker som varit med i alla möjliga konstellationer men ibland sitter det långt inne. 

Hoppas du mår bra och att tian inte kommer tillbaka. 

Välkommen i gänget!

Igår tog jag fram källarnyckeln och sen skulle jag hämta något i ett skåp. Det tog ungefär 15 sekunder att fullständigt glömma var jag hade gjort av källarnyckeln. Jag svor och spottade, fick gå igenom lägenheten och leta överallt där jag hunnit vara på 15 sekunder.

Javisst... fan... där la jag den ju...

Det är inget större fel på oss. Det är naturligt åldrande.

Jag gjorde faktiskt en minnesutredning genom vårdcentralen. Det var inget fel på mig.

Så vitt jag minns.   

Haha ja, igenkänningsfaktor...

Känns också lite som att det går i perioder beroende på hur mycket det är görningen runtomkring, jobbprojekt, barn (iofs vuxna..), övrig familj och rent allmänt hur många bollar som är i luften.

Och grejer lägger man ju ofta på alldeles för "bra" ställen... ;)