Högfungerande autism/aspberger 13åring

Hej. Söker lite råd och hjälp; jag har en 13 åring som är fruktansvärt duktig i skolan och alltid haft väldigt lätt för sig; haft matteböcker för äldre årskurser än den barnet går i osv.
Jag har ibland funderat om det är "något som inte stämmer" men vet inte riktigt vad. T.ex vill barnet alltid vara förberedd och veta vad som händer. Barnet gillar inte nya vanor, rutiner. Det ska helst vara samma person som kör skolbussen varje morgon etc. Barnet har ända sen den var liten varit väldigt ordningsam, nästintill fyrkantig. Det ska vara ordning och reda jämt. Aldrig gillat höga ljud. Nu i tonåren börjar stora folksamlingar bli jobbiga. Barnet är glad och trivs mycket ensam på rummet med spel på paddan men har även några få, nära vänner.

Vad jag nu har märkt den senaste tiden är att barnet har tydligen svårt att skilja på sarkasm/ironi och tar folk bokstavligen. Jag fick återberättar hemma att "läraren skulle åka till Kina över helgen". Jag förstod att det nog var menat som ett skämt varpå barnet sa att ko, det är på riktigt. Läraren ska till Kina.... en gång skulle jag gärna barnet kl 17 hos en vän men kom 16.50 och fick frågan varför jag kom tidigare. Det är mycket med det "sociala" där jag känner att det har hänt något... någon som har tips eller erfarenhet, ska man söka hjälp eller bara låta det vara?

Anonym (Anna) Trådstartaren

Sat 15 Nov 12:30

#1

Kan även tillägga att barnet kan inte ljuga, vilket jag alltid bara sett som en gullig "vill inte såra mamma"-sida samt att hen är fruktansvärt godtrogen, nästintill naiv. Det är en fin egenskap att tro gott om alla, men som oroar mig att hen kommer att bli utnyttjad på ett eller annat sätt eftersom hen inte kan säga nej, eller säga ifrån. När det har varit bråk i skolan har barnet avlägsnats sig och bra gått ifrån, funnit situationen läskig.

Anonym (Under radarn)

Sat 15 Nov 12:51

#2

Anonym (Anna) skrev 2025-11-15 12:22:53 följande:

Högfungerande autism/aspberger 13åring

Hej. Söker lite råd och hjälp; jag har en 13 åring som är fruktansvärt duktig i skolan och alltid haft väldigt lätt för sig; haft matteböcker för äldre årskurser än den barnet går i osv.
Jag har ibland funderat om det är "något som inte stämmer" men vet inte riktigt vad. T.ex vill barnet alltid vara förberedd och veta vad som händer. Barnet gillar inte nya vanor, rutiner. Det ska helst vara samma person som kör skolbussen varje morgon etc. Barnet har ända sen den var liten varit väldigt ordningsam, nästintill fyrkantig. Det ska vara ordning och reda jämt. Aldrig gillat höga ljud. Nu i tonåren börjar stora folksamlingar bli jobbiga. Barnet är glad och trivs mycket ensam på rummet med spel på paddan men har även några få, nära vänner.

Vad jag nu har märkt den senaste tiden är att barnet har tydligen svårt att skilja på sarkasm/ironi och tar folk bokstavligen. Jag fick återberättar hemma att "läraren skulle åka till Kina över helgen". Jag förstod att det nog var menat som ett skämt varpå barnet sa att ko, det är på riktigt. Läraren ska till Kina.... en gång skulle jag gärna barnet kl 17 hos en vän men kom 16.50 och fick frågan varför jag kom tidigare. Det är mycket med det "sociala" där jag känner att det har hänt något... någon som har tips eller erfarenhet, ska man söka hjälp eller bara låta det vara?

Eftersom du har ett intelligent och ganska stort barn: Kan du inte läsa på lite mer och tala med barnet om de olika beteenden som du ser, och fråga om det är något som barnet har tänkt på själv som det skulle vilja ha hjälp att ändra?

Intelligenta barn med npf kan ofta själva utveckla avancerade coping-strategier, men det hindrar ju inte att det kan vara skönt att sluta maskera och få tala om det i något hörn av verkligheten, och få bekräftat att man inte är helknäpp utan bara har en hjärna som processar saker annorlunda.

Hade folk hört hur jag pratar för mig själv och svär i bilen varje dag när jag är stressad så hade jag kanske hamnat i psykvården, men det är mitt sätt att ventilera innan jag tacklar dagens stress och krav på att vara vuxen med ett avancerat jobb.

Jag kan bortse från stök utom på vissa ytor, det är min coping/ kompromiss. Om bara soffbordet är rent och har någran fina ljus så kan det ligga tvätt lite här och där och stå lådor och påsar, mitt fokus är på bordet.

Jag har en åsikt om hur allting känns mot min kropp och har starka favoriter för allt från pennor till tandborstar, påslakan eller ljudet som blir när en bildörr slås igen. Fortfarande kan jag knappt besluta mig för att ta på mig strumpor som jag köpt men som inte känns bra, då blir kanske hela dagen ett obehag.

Jag kan inte sitta i ett rum med någon som äter och tuggar eller sväljer så det hörs, då vill jag attackera dem för att få oljudet att sluta. Jag tar istället snabbt på mig hörlurar och lyssnar på ljud som fungerar för mig.

Och så vidare... Man kan ha ett bra liv ändå och jag har ingen diagnos även om jag troligen hade fått en om jag hade blivit utredd. Däremot talar jag om mina små hinder ibland, vilket har fått kollegor att öppna upp. Både om sina egna särdrag och om sina barn som de ofta är bekymrade för. En del saker kan växa bort, som tics och fobitendenser.

Allt handlar om hur man möter det ihop med barnet, och uppmärksammar dem på ett repetitivt eller rädslogrundat beteende men utan att tjata eller skamma barnet. Förklara att det går att ändra de flesta beteenden om man vill men att man själv beslutar om det behövs (så länge det inte skadar eller stör andra orimligt mycket, givetvis).

Anonym (Anna) Trådstartaren

Sat 15 Nov 13:01

#3

Anonym (Under radarn) skrev 2025-11-15 12:51:31 följande:

Eftersom du har ett intelligent och ganska stort barn: Kan du inte läsa på lite mer och tala med barnet om de olika beteenden som du ser, och fråga om det är något som barnet har tänkt på själv som det skulle vilja ha hjälp att ändra?

Intelligenta barn med npf kan ofta själva utveckla avancerade coping-strategier, men det hindrar ju inte att det kan vara skönt att sluta maskera och få tala om det i något hörn av verkligheten, och få bekräftat att man inte är helknäpp utan bara har en hjärna som processar saker annorlunda.

Hade folk hört hur jag pratar för mig själv och svär i bilen varje dag när jag är stressad så hade jag kanske hamnat i psykvården, men det är mitt sätt att ventilera innan jag tacklar dagens stress och krav på att vara vuxen med ett avancerat jobb.

Jag kan bortse från stök utom på vissa ytor, det är min coping/ kompromiss. Om bara soffbordet är rent och har någran fina ljus så kan det ligga tvätt lite här och där och stå lådor och påsar, mitt fokus är på bordet.

Jag har en åsikt om hur allting känns mot min kropp och har starka favoriter för allt från pennor till tandborstar, påslakan eller ljudet som blir när en bildörr slås igen. Fortfarande kan jag knappt besluta mig för att ta på mig strumpor som jag köpt men som inte känns bra, då blir kanske hela dagen ett obehag.

Jag kan inte sitta i ett rum med någon som äter och tuggar eller sväljer så det hörs, då vill jag attackera dem för att få oljudet att sluta. Jag tar istället snabbt på mig hörlurar och lyssnar på ljud som fungerar för mig.

Och så vidare... Man kan ha ett bra liv ändå och jag har ingen diagnos även om jag troligen hade fått en om jag hade blivit utredd. Däremot talar jag om mina små hinder ibland, vilket har fått kollegor att öppna upp. Både om sina egna särdrag och om sina barn som de ofta är bekymrade för. En del saker kan växa bort, som tics och fobitendenser.

Allt handlar om hur man möter det ihop med barnet, och uppmärksammar dem på ett repetitivt eller rädslogrundat beteende men utan att tjata eller skamma barnet. Förklara att det går att ändra de flesta beteenden om man vill men att man själv beslutar om det behövs (så länge det inte skadar eller stör andra orimligt mycket, givetvis).

Jättebra! Tack för råd. Jag har tänkt ta upp det med barnet under någon lugn stund i helgen. Tänker också att en diagnos (om det nu är det) kanske inte är, som du skriver, superviktig, utan mer för att få förståelse för en själv samt de runt omkring. Jag har svårt att veta om utbrotten som varit, liknande panikattacker med gråt , frustration och starka känslor varit pga ålder och pubertet eller något annat.

Anonym (Tina)

Sat 15 Nov 13:21

#4

Tycker det låter lite som en jag känner.

Att gå på montessori var för honom strukturmässigt helt rätt. Dock fanns det annat som fallerade som skulle behövas för hjälp trots att föräldrarna försökte stånga sig blodiga.

Men han snöar in sig på saker längre perioder (rubiks kub är han ex helt grym på.

Har kompisar men en begränsad skara. Rutiner är viktigt och ska det göras annat kan man inte bara komma på det hur som helst utan det behöver förberedas.

Högpresterande I skolan. Hade förmodligen mycket väl också kunnat säga att man kom för tidigt om man kom 16.50 istället för 17.00.

Han har fått diagnosen autism. Bara att få en diagnos hjälpte att få rätt tips på olika saker och ting. Exempelvis skulle de kunna få "föräldraledigt" (heter nåt annat men kommer inte på ordet) för att kunna hjälpa sitt barn med vissa saker.

Jag är inte den som förespråkar att man ska sätta en diagnos eller stämpel på alla oavsett. För ibland är det bara hur folk är. Men det kan vara värt att läsa sig in på det och hitta strategier.

Det finns onlinetest som kan ge en ledtråd till om det är autism eller liknande. Kan vara en tanke.

Saker som jag vet är väldigt vanlig bland de jag känner (dvs inte giltigt för alla!) är att många har problem med ex lappar i kläder, muddar/material eller konsistenser i mat då de är sensomotoriskt känsliga på ett eller annat sätt. Alla har inte allt men de har något av det ofta.

EpicF

Sat 15 Nov 16:31

#5

Anonym (Anna) skrev 2025-11-15 13:01:33 följande:

Jättebra! Tack för råd. Jag har tänkt ta upp det med barnet under någon lugn stund i helgen. Tänker också att en diagnos (om det nu är det) kanske inte är, som du skriver, superviktig, utan mer för att få förståelse för en själv samt de runt omkring. Jag har svårt att veta om utbrotten som varit, liknande panikattacker med gråt , frustration och starka känslor varit pga ålder och pubertet eller något annat.

Ibland kan diagnos vara bra att få, speciellt om man är yngre. Det ger rätt till mer hjälp/anpassningar i skolan och även i framtiden.

Men låter som inom autismspektrat. Hade jag varit du hade jag nog faktiskt försökt få till en utredning. Kan vara så att h*n inte har så stora svårigheter att en diagnos kan sättas, men oavsett så kan ni få hjälp med olika verktyg.

Anonym (sköldmö)

Sat 15 Nov 17:38

#6

Ditt barn kommer att ha stor nytta av sin skarpa intelligens och det är en stor tillgång att ha lätt för sig i skolan.

I övrigt behöver du bena ut vad som faktiskt är ett problem och vad som inte är det, eller inte behöver vara det.

Rutinbunden, svårt för förändringar? Det kan delvis lösas genom att vardagen är mer anpassad, men det kan också vara bra om barnet övar på att hantera dessa känslor, för det går inte att anpassa allt hela tiden, varken i hemmet eller i skolan eller någon annanstans. Oväntade saker kan hända, man behöver ta hänsyn till andra familjemedlemmar eller andra i omgivningen osv. Men förbered barnet så långt det är möjligt och träna (viss) flexibilitet om det går.

Ordning och reda? Bara bra så länge det inte går överstyr, eller går ut över andra. Men hellre ordning än kaos. Här är det viktigt att barnet får organisera sitt eget rum / sina egna saker på det sätt h*n vill, men lära sig att det inte går att kräva detsamma i gemensamma utrymmen.

Många tycker att det är jobbigt med höga ljud och stora folksamlingar. Personer med npf har ofta extra svårt för det. Hörlurar och att om möjligt undvika platser med mycket folk, kan hjälpa.

Några få nära vänner är ofta mer positivt än stor ytlig bekantskapskrets. Ditt barn har vänner och verkar trivas. Det är det viktigaste.

När det gäller att tolka saker bokstavligt och att reagera om något inte sker exakt som det är sagt, kan ditt barn behöva få förklarat för sig vad som menas, varför tider ofta är ungefärliga, samt varför det inte alltid blir precis som man har tänkt. I ett neurotypiskt samhälle kommer ditt barn att behöva öva på att förstå omgivningen bättre samt hitta hitta strategier för att lättare hantera en oförutsägbar värld.

Det är bra att ditt barn är snällt och hellre drar sig undan än söker konflikt. Men det är också viktigt att träna på att stå upp för sig själv. Att tro gott om alla är tyvärr inte så bra, då det kan leda till att man blir utnyttjad eller överkörd.

Ditt barn verkar ha många fina egenskaper, men kan som synes behöva hjälp med vissa saker.

Anonym (Anna) Trådstartaren

Sat 15 Nov 22:11

#7

Anonym (sköldmö) skrev 2025-11-15 17:38:24 följande:

Ditt barn kommer att ha stor nytta av sin skarpa intelligens och det är en stor tillgång att ha lätt för sig i skolan.

I övrigt behöver du bena ut vad som faktiskt är ett problem och vad som inte är det, eller inte behöver vara det.

Rutinbunden, svårt för förändringar? Det kan delvis lösas genom att vardagen är mer anpassad, men det kan också vara bra om barnet övar på att hantera dessa känslor, för det går inte att anpassa allt hela tiden, varken i hemmet eller i skolan eller någon annanstans. Oväntade saker kan hända, man behöver ta hänsyn till andra familjemedlemmar eller andra i omgivningen osv. Men förbered barnet så långt det är möjligt och träna (viss) flexibilitet om det går.

Ordning och reda? Bara bra så länge det inte går överstyr, eller går ut över andra. Men hellre ordning än kaos. Här är det viktigt att barnet får organisera sitt eget rum / sina egna saker på det sätt h*n vill, men lära sig att det inte går att kräva detsamma i gemensamma utrymmen.

Många tycker att det är jobbigt med höga ljud och stora folksamlingar. Personer med npf har ofta extra svårt för det. Hörlurar och att om möjligt undvika platser med mycket folk, kan hjälpa.

Några få nära vänner är ofta mer positivt än stor ytlig bekantskapskrets. Ditt barn har vänner och verkar trivas. Det är det viktigaste.

När det gäller att tolka saker bokstavligt och att reagera om något inte sker exakt som det är sagt, kan ditt barn behöva få förklarat för sig vad som menas, varför tider ofta är ungefärliga, samt varför det inte alltid blir precis som man har tänkt. I ett neurotypiskt samhälle kommer ditt barn att behöva öva på att förstå omgivningen bättre samt hitta hitta strategier för att lättare hantera en oförutsägbar värld.

Det är bra att ditt barn är snällt och hellre drar sig undan än söker konflikt. Men det är också viktigt att träna på att stå upp för sig själv. Att tro gott om alla är tyvärr inte så bra, då det kan leda till att man blir utnyttjad eller överkörd.

Ditt barn verkar ha många fina egenskaper, men kan som synes behöva hjälp med vissa saker.

Jättemycket bra tips! Tack! Jag tog upp mina misstänker om detta över middagen idag. Jag läste upp lite checklistor som jag hittat på nätet och barnet svarade "check" på det mesta :) vi pratade om det och det kändes bra. Jag förklarade att man inte behöver gå till läkaren eller göra några undersökningar alls om man inte vill, utan bara mer bekräfta att "ja, såhär är jag" och leva sitt liv. Det var mer kunskapen jag kände att vi båda då behöver och hen var faktiskt intresserad av att veta mer och kolla upp detta mer. Jag frågade om hen kände igen sig i vad jag berättade och det gjorde den! Jag sa att minns du att tar tar allting bokstavligen, som läraren sa? "Men jag litar ju på henne, det är min lärare så jag tror på allt hon säger". Jag frågade barnet om den har svårt att förstå sarkasm/ironi och svarade ja.

Jag tycker det här är spännande och vi båda kommer att lära oss mycket! Även kul med positiv inställning från barnets sida :)

Anonym (X)

Sun 16 Nov 02:37

#8

Anonym (Anna) skrev 2025-11-15 12:22:53 följande:

Högfungerande autism/aspberger 13åring

Hej. Söker lite råd och hjälp; jag har en 13 åring som är fruktansvärt duktig i skolan och alltid haft väldigt lätt för sig; haft matteböcker för äldre årskurser än den barnet går i osv.
Jag har ibland funderat om det är "något som inte stämmer" men vet inte riktigt vad. T.ex vill barnet alltid vara förberedd och veta vad som händer. Barnet gillar inte nya vanor, rutiner. Det ska helst vara samma person som kör skolbussen varje morgon etc. Barnet har ända sen den var liten varit väldigt ordningsam, nästintill fyrkantig. Det ska vara ordning och reda jämt. Aldrig gillat höga ljud. Nu i tonåren börjar stora folksamlingar bli jobbiga. Barnet är glad och trivs mycket ensam på rummet med spel på paddan men har även några få, nära vänner.

Vad jag nu har märkt den senaste tiden är att barnet har tydligen svårt att skilja på sarkasm/ironi och tar folk bokstavligen. Jag fick återberättar hemma att "läraren skulle åka till Kina över helgen". Jag förstod att det nog var menat som ett skämt varpå barnet sa att ko, det är på riktigt. Läraren ska till Kina.... en gång skulle jag gärna barnet kl 17 hos en vän men kom 16.50 och fick frågan varför jag kom tidigare. Det är mycket med det "sociala" där jag känner att det har hänt något... någon som har tips eller erfarenhet, ska man söka hjälp eller bara låta det vara?

Låter som ett fall av 2E. Kombination av hög kunskap men låg socialförmåga, sannolikt autism.

Ni kan kontakta BUP för att få ett utlåtande, men autism går inte att medicinera bort så ni får själva bedöma hur hjälpta ni kan bli av en diagnos på papper. Det kan ibland hjälpa i skolan för arbets-/uppgiftsanpassning, men kan också ha annan påverkan i livet tex får han kanske inte göra lumpen senare.

Högfungerande autism/aspberger 13åring

INNEHÅLL