Hej, jag och min sambo har varit tillsammans 10 år, i princip hela vårt vuxna liv. Det har varit många bra år, men nu ett tag har jag känt att jag tappat känslorna. Vi känns mer som kompisar, det fysiska har försvunnit sakta men säkert, väldigt sällan vi ligger.. efter jobbet håller vi på med varsitt, är i olika rum osv. Datan är viktig för honom.. Känner mig inte lika attraherad längre, han har lagt på sig ganska mycket senaste åren och flera gånger kommit i gång med att ändra sina vanor, träna och äta bra men det håller i max någon månad sen faller allt igen. Vi har pratat en del om allt detta senaste tiden att det inte varit så bra mellan oss, kommit fram till att försöka jobba med förhållandet på olika sätt men nja inget händer.. Jag inser att han aldrig kommer ändra på sig. Jag tror jag stannat så länge pga trygghet, ekonomi osv.. och främst av allt, anledningen till att jag hänger kvar: hans släkt. Skulle inte kunna drömma om bättre svärföräldrar. Hans syskon och kusiner har blivit så nära vänner till mig, allt detta kommer jag förlora. Gemensamma högtider, semestrar... börjar gråta direkt av tanken. Trivs tyvärr bättre med dem än mina egna släktingar, vi är inte alls så nära i släkten. Jag vet att enda svaret är att lämna, det gör bara så fruktansvärt ont just på grund av att det är min andra familj som jag förlorar. Sen har vi ju pratat och planerat barn tidigare också, det vill jag gärna ha men vi har inte varit riktigt redo. Nu är jag 30 och känner panik över att bli singel, kanske inte hitta någon heller, klockan tickar och det kanske aldrig blir barn heller. Usch, allt känns så kaos för mig.
