Hon hatar min son

Jag har barn med adhd och förmodligen även autism. 

Mitt intryck av det du skriver är att det ligger något i det din sambo säger. Det låter som att du skulle behöva lära dig strategier som funkar för barn som din son. Har man barn med svårigheter måste man vara en 100 ggr bättre förälder än andra. Det finns mycket mindre utrymme för felsteg och misstag. 

Mitt råd blir att söka kontakt med vården för utredning. Soc kan generellt inte npf (tex adhd och autism) utan är snarare ökända för att ge felaktiga råd och ta skadliga beslut för de barnen och ungdomarna. Jag hade aldrig någonsin bett soc om råd angående ett barn med de problemen om jag inte fått se svart på vitt att personen hade tilläggsutbildning i det. Socionomprogrammet innehåller i generellt inte något om npf. Träffade en snart färdigutbildad socionom helt nyligen som bekräftade detta. 

Jag tycker att ni ska söka hjälp hos BUP istället. OM din son visar sig ha en funktiobsnedsättning kan en diagnos på papper få fart på skolan också. De ska hjälpa även utan diagnos, men tyvärr ser verkligheten inte alltid ut så. 

Du måste sluta se det som att det är ni två mot världen. Det är inte något bra utgångsläge för att uppfostra ett barn. Du ska lära honom hur han kan bli en del av världen, inte tvärtom. 

Snälla, snälla ta kontakt med BUP för utredning och rådgivning! 

Jag har som sagt ett barn med adhd och sidan med full fart och roliga idéer - den vill man ju absolut inte ta bort. Men den sidan som innebär att det är svårt att ha normal social kontakt med andra, som gör det svårt att ta instruktioner mm - den sidan måste man jobba stenhårt med, annars riskerar man att barnet hamnar i utanförskap, både ekonomiskt och socialt. 

Du skriver att det är du och han mot världen. Att folk som inte är som han är tråkiga. Är du lik din son? Är det därför du känner så stark gemenskap med honom? Känner du att världen är emot dig? Skulle det inte vara underbart om din son slapp känna så? Om han fick lära sig hur han kan vara en del av världen, utan att för den skull ändra vem han är? 

Stämmer. Det är från den åldern ungefär som det görs.  

Ja, stödfamilj. Men inte familjehem. Att familjehemsplacera har så många negativa följder (förlorad trygghet, försämrad kontakt med släkt och kompisar, byte av skola mm), så situationen i hemmet måste vara mycket allvarlig för att en sån placering ska innebära en förbättring. Jämför med de finska krigsbarnen där barnen som levde i krig, men hos sina föräldrar, mådde bättre än de som togs till Sverige.

För barn med npf kan miljöförändränringar vara jättestressande, mycket värre än för neurotypiska barn. 

Mitt barn sattes på grund av ett missförstånd i jourhem (men kom relativt snabbt tillbaka till mig igen) och trots att det var en jättegullig familj hen kom till så har placeringen satt djupa spår som till exempel rädsla för all typ av omsorgspersonal. Hen litar inte länge på skolsköterska etc utan är hela tiden rädd att säga något fel och att det ska leda till att hen blir kidnappad igen, som hen själv uttrycker det.