Vad gör jag för fel?

Känner att jag behöver skriva av mig lite och jag hoppas vi är fler därute som känner någorlunda lika ibland. 

Jag fick mitt första barn för snart 5 månader sen. Jag älskar min bebis mer än nånting annat men när vi är ensamma, tex. ska ut på promenad eller handla osv. blir allt katastrof. Hon skriker konstant tills hon knappt får luft, sparkar och blir arg. oftast går det bra om jag bär henne så det är mest i vagn eller babyskydd som hon är hysterisk. Men det går ju inte att bära henne hela tiden. Sele har jag provat och det fungerar ibland men helt ärligt så blir jag helt slut i kroppen av att konstant bära henne. BVC säger att hon inte kan ha fått som vana att bara bli buren än då hon är så liten. Hon är ju mitt allt och jag vet att jag är hennes trygghet när jag bär henne men jag vill nångång kunna vara ute eller gå i affärer i lugn och ro med henne utan att folk glor för att mitt barn skriker. När någon vi känner mormor/pappa etc är med går allt jättebra i vagnen. jag fattar inte vad jag gör för fel. Känner mig totalt misslyckad och när jag blir arg eller irriterad över alla misslyckanden att lämna huset slutar det med att vi båda gråter och kramas. jag får grov ångest över att jag känner mig arg eftersom jag vet att min bebis inte förstår eller kan rå för att hon blir såhär. snälla säg att någon mer har samma problem. Vet inte vad jag ska göra längre. Blir så ledsen när jag såg fram emot en mammaledighet utomhus med mysiga promenader i längre stunder utan gap och skrik.