Dottern vill inte ses

Min dotter slutade bo växelvis när hon var 16, och vår kontakt blev gradvis sämre. Nu är hon 41 och ghostar mig helt sen ett par år. Hon svarar inte i telefon, inte på sms eller mejl. Hon har inte förklarat varför. Det enda jag kan se är att jag har varit för lite närvarande under hennes tonårstid, eller efter skilsmässan när hon var 12. 

Även jag har gått i terapi nu under hösten, i familjerådgivningen. Min slutsats är att jag bara kan höra av mig lite då och då till henne, visa att jag älskar henne och respekterar hennes beslut. Och hoppas att hon någon gång ändrar sin inställning. 

Jag tänker på henne varje dag, ältar det på nätterna ibland, saknar henne vansinnigt. Men jag kan inte göra mer än det jag försökt. Jag får hantera henne som man hanterar sorg. Sörja blandat med att tänka på annat, som min son som jag har bra relation till.

Mitt råd till TS är att försöka hantera sorgen, visa henne att du älskar henne, men stalka henne inte. Man har ingen universell rätt till sina barn. Tyvärr.

PS. Låt mig slippa taskiga påhopp, snälla.

Ja, jag känner samma dubbelhet från min dotter. De gånger vi har haft kontakt på senare år har varit övervägande positiva och kärleksfulla. 

En gång när hon var fem eller sex år så sa jag att det var svårt för mig att hjälpa henne med olika saker och så, eftersom hon inte pratade med mig. Hon grät då och sa att "du ska tvinga mig".

Det har jag funderat mycket på. Som att jag måste bryta ner ett motstånd. Vilket inte alls ligger för mig. Människor som avvisar mig, dem drar jag mig undan. Jag hatar att bli avvisad, väljer hellre att backa undan. Om jag förstått mer då så skulle jag ha varit mer ihärdig.