Min dotter ljuger

Hur gammal är din dotter?

Hur länge har problemet funnits? 

Kan du ge några exempel på exakt vad det har kunnat handla om?

Finns det några neuropsykiatriska svårigheter eller liknande som skulle kunna förklara att hon uppfattar saker på ett annat sätt än vad du gör?

Hon är 13 år. Har alltid haft livlig fantasi men bara ljugit på ett sätt som anklagar andra i 1-2år.

Det gäller allt möjligt, från stort till smått. Hon kan säga att det inte är hon som har bakat när man ber henne plocka undan, att jag lovat att köpa något eller att hon inte har pratat med sin syster fastän jag hörde att hon gjorde det. Så fokus på att slippa ansvar eller att få saker.   

Inga symtom på npf vad vi vet.

Det låter som min yngsta bonusdotter. Hon har dock lite värre grejer också, hon stjäl saker från sina familjemedlemmar (smink, hudkrämer, godis osv) och ljuger om det fast man hittat saker på hennes rum eller bara hon varit hemma. Annars ljuger hon också om samma saker som din dotter gör. 

Hon har dock fått diagnosen ODD och väntar på en ADHD-utredning. 

Det är väldigt frustrerande och skapar många diskussioner, och precis som din dotter så verkar det som att hon nästan lever i en parallell verklighet där det hon säger är sant. Jag har inga bra tips åt dig, men du är inte ensam. Vår tjej är också 13 och det har eskalerat de senaste två åren. Innan var det mer "vanlig" manipulation, typ "du sa att jag skulle få göra det där", lite som en chansning för att se om man kunde få sin vilja igenom.

Jag hade bokat en tid med skolpsykologen för stödsamtal för er föräldrar. Hen kan avgöra om det är tecken på en större problematik eller om det mer handlar om svårigheter för att inte få sin vilja igenom eller att blimpåkommen med att ha gjort något fel. Min dotter har av diverse skäl dålig självkänsla och tycker att det är jättejobbigt att erkänna att hon har gjort fel. Då ljuger hon för att försöka dölja det. 

Men en psykolog vet vilka tecken som är viktiga att hålla utkik för. Det kan vara bra att veta. 

Trust, but verify. Det är ett bra förhållningssätt när det kommer till barn och tonåringar som går igenom faser när de ljuger. Ta för vana ett tag att tex skriva ner saker ni kommer överens om. Givetvis lyssnar du på din tonåring, men hon har inte tolkningsföreträde och du är tydlig med att du kommer att kontrollera det hon säger.

Trettonåringar är bra på dramatik, men som förälder behöver jag inte dras med utan kan försöka balansera med en lugnare och mer harmonisk energi. Fokusera på grundläggande hyfs och artighet, för att hålla trivseln i familjen uppe, och insistera på att ni håller på regler om ömsesidig respekt. 

Ofta går dessa faser över med tiden. Se bara till att inte låta lögnerna löna sig för mycket, inte vara för hård när sanningen kommer fram, poängtera fördelarna med att stå för sitt ord och själv vara en god förebild.

Min 13 åring drar en del lögner också. 

Jag har kanske mer sett det mot kompisar iofs. Ett exempel var att hon skrev till några att hon blev bänkkompis med en av de hon verkligen avskyr i klassen. Jag vet att detta inte är sant då läraren inte kommer placera dem bredvid varandra. Men jag tror det var för sympati. 

Andra gånger har hon skrivit (ja, jag läser mina barns konversationer emellanåt) att jag har sagt sitt eller så eller gjort si eller så. Då har jag faktiskt sagt till att jag sett det och inte är okej med att hon ljuger om/med mig.  

Vi har alltid sagt att en vit lögn kan vara okej, men om man blandar in fler så kolla med dem. 

Tänker att ju oftare man kan punktera saker desto mer lär de sig att inte ljuga för oss hemma. Det har funkat med äldre syskon. 

Blir det för mycket kan man boka tid med skolans kurator. Hen har nog haft ett antal 13-åringar som slirat på sanningen.

Jag förstår det ibland för de är i ett mittemellanrike. En del kompisar är typ vuxna och har pojkvän,  andra kompisar leker mycket fortfarande. Det är kaos i huvudet helt enkelt. Uppmuntra lek och sanning. Vuxna blir de än då allt för snart.

Intressant att det bara är döttrar som är representerade här hittills... 😄

Nej, jag skrev tidigare i tråden och jag har 3 söner. Trodde bara inte att genus var relevant för det här ämnet.

Jag har faktiskt ett liknande problem med min son som dock bara är 7 år. Han har autism nivå 1 och ADHD. Och kanske en  språkstörning. Det ska utredas vidare! Men han kan komma och påstå att jag ljuger, att jag har sagt det eller lovat det och blir då väldigt upprörd & arg när jag säger nej. Men i hans fall så kan det bero på diagnoserna eller möjligtvis språket, att han missförstår mig ibland. Men ibland kommer det helt ur det blå! Det är svårt att veta hur man ska tackla det ibland. 

Jag tycker att man bör fundera över varför hon ljuger. Om hon är väldigt rädd för repressalier och varför hon är det i så fall. Om föräldrar blir väldigt arga över små förseelser så kan barn börja mörka och ljuga om allt möjligt för att slippa undan och slippa skäll. 

Hur är er relation i övrigt? Är det mycket fokus på detta med lögnerna och vad hon ev gör eller inte gör för fel? Eller är fokus på samvaro och relation så att hon är trygg och glad? Hur är det i skolan, har hon det jobbigt på något sätt i sitt liv?