Hur lång tid?

Egentligen hade tanken funnits några år i bakhuvudet för mig utan att jag sagt något. Det var för mycket saker som inte stämde längre. Vi bråkade inte överhuvudtaget men det kom fler saker som bara var fel på något sätt.  Sen släppte jag själv kollen ett tag och lät saker ske för att se om han självmant skulle reagera eller agera.  Det gjorde han inte....varken eller...istället blev allt värre och vi började bråka...och då orkade jag inte mer...jag sa det.. från att jag sa det tills jag var utflyttad tog det mindre än ett år  

Visst blev jag boven men hellre det än att svika mig själv och barnen med att inte agera alls och få  ta skit för det ... DET hade gjort mig förkrossad...

Svårt att förklara men jag struntade i hushållet på olika sätt, slutade förklara att pappa är trött utan sa att pappa bryr sig inte,   att JAG inte inte bryr mig,   slutade vara så himla förstående och förlåtande utsn sa rätt ut att han var en besvikelse , barnen fick helt enkelt se hur otrevlig hsn egentligen blivit ... typ så..   det finns mer förstås men ja du fattar...
Yngsta var 10 år vid skilsmässan 

För mig var det en process som pågick under flera år. Fick nog, tog nya tag (delvis för barnens skull) osv. Tillhör de som tycker att man kämpar och försöker ordentligt för familjens skull. 

Han kanske faktiskt inte vill?  

Det var ju det som gjorde att jag faktiskt tog steget. Allt skav vi hade blev aldrig bättre,  det samlades på hög och han såg det men brydde sig inte.  Han tyckte vi kunde ha det som vi hade det.  Han ville inte anstränga sig.  Han ville inte laga det trasiga. 
Allt han inte gjorde fick mig att tappa all respekt och kärlek. Det fanns bara förakt kvar.  Jag var inte ens värd att kämpa för... inte ens barnen var värd att kämpa för. 

Jag var ingenting värd. 

Den insikten fick mig att vakna. 

Även om han inte kan måste det ändå finnas en vilja att kämpa och vilja att göra det bästa.  En vilja att kämpa för dig. 

Så frågan är om han faktiskt vill? 

Vill du innerst inne kämpa för er? Låter inte riktigt som det. Kan det vara så att han känner att du inte är beredd längre att kämpa för er?

Enligt min ex-man funderade han på det i cirka 1,5 år. Själv fick jag reda på det en dag efter jobbet och skrev på pappren samma kväll. Ett par dagar senare var skilsmässan ett faktum. 

Ja, jag lämnade tillslut när saker inte förändrades trots att jag gjort allt jag kunnat under lång tid. Vi är helt enkelt för olika och vill ha det på olika sätt. Kunde inte hålla ihop för familjens skull då olikheterna gjorde att jag mådde för dåligt. 

Egentligen väldigt många småsaker som tillsammans gjorde att ingen av oss trivdes. Hur vi vill ha det hemma, hur projekt genomförs, hur vi vill leva. Han plockade t ex ner lamporna rätt snabbt när jag flyttat och har det fördraget, dovt och mörkt. Middag sent på kvällen. Lämna disken till dagen efter: Flera projekt igång samtidigt. Osv. Inte rätt eller fel-saker egentligen men det blev rätt tydligt att vi formade våra egna hem och liv rätt olika. Jag som gillar mina rutiner, planering och struktur mår inte bra i hans. 

Ja, jag lämnade tillslut när saker inte förändrades trots att jag gjort allt jag kunnat under lång tid. Vi är helt enkelt för olika och vill ha det på olika sätt. Kunde inte hålla ihop för familjens skull då olikheterna gjorde att jag mådde för dåligt. 

Det tog ganska exakt 3.5 år. Sen låg skilsmässopappret på bordet.