Ständiga bråk
Vi har ganska ofta bråk om olika saker hemma. Min fru blir lätt irriterad, på mig, på sonen och ibland på dottern. Säkert finns det ibland orsak att bli irriterad, men det tar sådana proportioner att det gör att hela familjen påverkas. Ofta kan en händelse, som att sonen inte gör som hon säger (tex komma till maten) leda till att hon blir arg på mig för att jag inte stöder henne i att "uppfostra" honom, sen eskalerar det och hon går runt och är arg och sur i 1-2 dagar.
Min fru är som jag tolkar det i klimakteriet. Hon har alltid haft ett humör där hon kan bli både irriterad och (sen) ledsen/deprimerad - ofta blir hon arg för att sen bli ledsen. Jag har förstått att depression funnits bland föräldrar / syskon / äldre släktingar.
Ofta går hon runt och gnäller på sånt som inte blivit så som hon skulle önskat. Vi har det tyvärr rätt rörigt hemma, alla i famijen (inkl hon) är röriga, men jag tror att hon lever kvar i att hon en gång i världen faktiskt var ordentlig. Vi har ok löner, men inte nog att åka på semestrar, köpa städning, renovering, köra helt nya bilar osv. Det mesta funkar, vi kan unna oss bra mat men inte resturangbesök, nån enklare utlandssemetster och skidsemester nästan varje år.
Ofta blir hon irriterad på att hon tycker jag inte gjort nåt, eller gjort fel sak. Eller att barnen inte gjort det de ska.
Om jag snäser av henne, blir hon ofta väldigt illa berörd, ledsen eller arg. Men hon brukar väldigt ofta snäsa av mig.
Hon har haft humörsvängningar vid PMS, jag har ju sett att detta beteende ökat rejält sista åren, hon har svängigare mens. Jag ser supertydligt att när mensen är på G så blir det ofta explosioner i humöret.
Hon själv säger att det inte har något med det att göra. Hon är inte intresserad att gå i parterapi. Hon vill inte söka hjälp (hon har fått nåt för blödning, men det verkar inte alls vara något som lugnar humöret, snarare tvärtom om jag förstod läkemedlet rätt).
Nu undrar jag, ni som haft en respektive med eller själva haft stora problem med PMS/PMDS/klimakterie och humörsvängningar. Kunde kvinnan missa detta och inte se något samband? Eller är det frågan om förnekande? Att man inte vill erkänna för sig själv att man är en betydande faktor i detta?
Jag tänker att det skulle bli så mycket enklare om hon kunde se och erkänna sina problem. Kanske söka hjälp / medicin för egen del. Ta hjälp av någon parterapi för att hitta en väg att hantera ilska.
Givetvis finns det säkert saker i det jag och barnen gör som ger henne rätt att bli irriterad - men inte att bete sig så som hon gör nu. Ofta blir både kvällen förstörd, hon kan gå från middagen, sen vara ur gäng hela dagen efter. Då får jag och barnen tassa på tå och tyvärr blir ju vardagen rätt eländig.
Tyvärr upplever jag att hon sällan är glad, vilket hon var när barnen var små. Även om det nog tidvis alltid varit lite så här när jag tänker efter. Men att det gått till att hon var glad nästan alla dagar i månaden, till att som nu det verkar bara vara några få dagar och när man gör nåt riktigt kul som hon faktiskt är glad. Även när vi har semester så brukar konflikter (ofta börjar det med irritation på sonen och sen sprider sig vidare) göra att vi får planera om.
För mig, som givetvis också kan bli både sur, arg och irriterad men då i kanske 10 minuter eller en halvtimme, är detta svårt att förstå.
Oftast är det hon som säger (i de perioder hon är "down") vi inte ska leva ihop osv.
Jag börjar snart känna att jag inte orkar mer. Jag tycker synd om henne, för som hon mår nu tror jag hon skulle må ännu sämre om hon plötsligt levde själv. Eller skulle hon må bättre och hitta nån annan - vad vet jag.
När jag säger att jag tror att det skulle vara bra att "ta hjälp" så avfärdar hon ju mig, och säger att jag vill göra det lätt för mig och säga att det är henne det är fel på. Medan hon nog vill mena att om jag och barnen bara skötte oss såsom hon ville vi skulle vara så skulle allt vara bra... Jag tycker hon verkar ha ett förnekelsebeteende till att hormonerna gör detta med henne. Däremot vet hon ju att när hon blir så där ledsen är hon deprimerad, men hon vill mena att det är jag (eller någon annan) som fått henne ledsen.
Vad gör man? Hur får jag henne att ta hjälp i detta? Jag tror inte jag kan vara den hjälpen. Jag kan försöka ge henne utrymme, men jag klarar inte av att hon hela tiden blir arg och säger hur usel jag är.