Min man är alkolist

Exet har alltid druckit men under pandemin eskalerade det då han kunde dricka på arbetstid (jobbade hemma). 

Hans humör var svajigt, det blev lätt bråk, det kastades vin och öl i ilska på mig och precis allt var mitt fel. En flaska rom tog slut på ett par dagar, samma med whiskey. Efter ett tag lampan av med starkspriten och gick tillbaka till öl och vin. En bib tog slut på 24 timmar, och det var inklusive en eller två 6-pack 3,5or. 

Vi separerade våren 2024 och det var extremt stökigt. Jag fick skulden för allt. Det var mitt fel att han drack, för jag var så otroligt jobbig att leva med. Samtidigt så ville han att vi skulle komma tillbaka så vi kunde leva tillsammans. Under en period slutade han att dricka helt men det höll väl 6 månader. Sedan frågade han om det var ok om han tog ett glas vin till maten och därefter har han fortsatt även om det väl inte är tillbaka på samma nivå som på slutet av vår relation. Jag hör direkt på hans röst när han pratar med barnen om han druckit. 

Han anser fortfarande att han inte har problem med alkohol utan det var jag som fick honom att dricka så pass. Han kommer aldrig att sluta. 

Om du kommer att kunna få tillbaka din man från alkoholens klor beror helt på om han inser att han har ett problem och är villig att sluta. 

Mitt ex var som sagt inte villig att på heltid avstå alkoholen, inte ens för barnens skull. 

Mina föräldrar var alkoholister från jag var ca 15 år gammal. De dog när jag var 26-27. Hade en arbetskamrat som började dricka vin på helgerna, efter några år blev det mer åt sprithållet. Han skötte sitt jobb, startade eget i 50-årsåldern. Företaget gick bra under ca 10 år men han drack där varje fredag vilket kunderna visste. Kontakten med langare gjorde det lätt att få tag på mer. Sen började det gå utför, han sov på firman för att kunna dricka oftare och mer. Ramlade, kissade ner sig, kissade i diskhon, drack sig redlös och en dag hittade en kund honom på golvet okontaktbar och kontaktade ambulans.

Tagen av polisen ett antal ggr liggandes utomhus, miste körkortet men körde ändå, fick fotboja. Var nykter kortare perioder och ville bli nykter. Idag är han pensionär sedan länge och dricker fortfarande. Under alla år har hans fru överlevt men inte levt något lyckligt liv. Barn och barnbarn undviker h8nom i möjligaste mån.

En så trevlig människa har gått till spillo trots att han varit min vän under snart 50 år. Ett liv med någon med sjukdomen som inte klarar att söka hjälp måste vara hemskt på alla sätt.

Min man är alkolist men dricker inte sånna mängder som din gör (än).
han började dricka efter andra barnet fötts så jag känner mig verkligen lurad och fast. 

innan barn drack han när vi festade vilket inte var speciellt ofta eller när han såg fotboll blev det några öl. Lite tendenser att kunna dricka för mycket vid fester hade han men det var inget jag tänkte så mycket på för jag var ung och de flesta festade så. Sen efter första barnet drack han inget alls i princip.

några månader efter 2a barnet märkte jag att spriten vi hade från innan första barnet plötsligt var slut (flera år gammal som ingen av oss drack av). Billig konjak osånt som jag hade till matlagning dracks upp, han gömde sprit i olika köksskåp plus köpte öl. han drack aldrig när jag såg så han satt uppe på nätterna. konfronterade honom och det blev bättre men han är tyvärr fast i missbruket. Han dricker numera mest öl och jag vet inte riktigt hur mycket då han gömmer inköp och burkar.
gissar på en 3 stora stark per kväll han är ledig. Han köper gärna riktigt stark öl med.

har tänkt att jag kan leva med det eftersom han dricker när han är själv och sköter sitt jobb men på senare tid har han slutat göra hushållsarbete så det mesta hamnar på mig samt att han är slö med barnen.

droppen blev för några veckor sen när han drack sig skitfull en onsdagskväll när han skulle vara ledig med barnen dagen efter. Jag kunde inte åka till jobbet då jag inte vågade lämna de med honom. Då sa jag att jag lämnar honom, det är sista chansen. 

han har skärpt till sig en del men jag vet att det bara är tillfälligt och att han kommer bli bättre på att dölja det. Jag känner väl ändå att det är försent och att jag inte vill leva med honom längre.

han är uppväxt med alkoholiserade föräldrar så han är väl medveten om riskerna och hur det påverkar barnen.

jag planerar långsamt för en separation, vi har bl.a. flyttat till en kommun jag vill bo i och har bra stöd i. Det är rent taktikdrag från min sida. 

Det kan bara bli bättre om han själv vill sluta. Tyvärr, ingen annan kan motivera honom tillräckligt starkt för att sluta så att det räcker hela vägen fram.

Till och med de som vill sluta har en lång väg att gå, ofta med något återfall på vägen också. 

Betänk att det finns alkoholister som dricker upp pengarna som skulle gå till mat till deras egna barn. Som dricker så att de förlorar hus och arbete.

Det finns anhöriggrupper som vänder sig till närstående till människor som dricker alltför mycket.

Ibland kan arbetet ordna behandling till arbetstagare som har problem med spriten. Men då måste han vända sig till HR. 

Vårdcentralen kan också remittera till behandling. Det ska finnas nya mediciner som minskar suget. 

Och det finns förstås olika organisationer där den alkoholberoende kan gå på möten för att få stöd i sin nykterhet. Men allt kräver ett eget initiativ och en vilja från den alkoholberoende själv.