Min man är alkolist
Jag har inte heller levt med en alkoholist, men jag har själv beroendeproblematik, och vill därför ändå reflektera lite kring din fråga om det ens finns en chans att din man kan bli av med sitt beroende.
Först och främst: det finns det ju massor och åter massor av exempel på nyktra alkoholister (och narkomaner osv), så ja - om du med "bli av med sitt beroende" menar om han kan lära sig att hantera det/inte falla för det så finns det så klart absolut en chans! (Att ta bort det, så att han blir "botad", är däremot i princip omöjligt, men det är ju heller inte nödvändigt, om man bara lär sig att hantera det). Om just din man hör till kategorin som lyckas är förstås omöjligt att säga på förhand, men jag tycker absolut inte att du ska avskriva det utan att ha gett det en chans. Att han inte har lyckats än skulle jag inte per automatik se som ett tecken på att det inte kommer att gå, utan det tänker jag nog mer beror på att han hittills inte har haft chansen att ens försöka. Jag förstår att det är lätt att tänka att han själv borde ta tag i det om han verkligen är motiverad - och omvänt: att det faktum att han inte har gått från ord till handling är ett bevis på att han inte är motiverad - men det är inte alltid så lätt med ett missbruk. Man kan vara hur motiverad som helst, men beroendet är starkare ... 😔 Och då behöver man hjälp att ta det där nödvändiga steget - och man behöver oftast massor av mer hjälp längs vägen.
Har du nånsin gått längre än till att bara "ta upp det" med honom? Har du aktivt hjälpt honom att kontakta en beroendemottagning till exempel? Om inte så tänker jag att det är där du ska börja. Han måste vara den som faktiskt söker hjälp om det ska funka, men att ta steget och lyfta på luren och faktiskt ringa det där samtalet - det kan han behöva aktiv konkret hjälp med från dig.
Jag har inte erfarenhet som du frågar efter, jag har aldrig levt i samboförhållande med någon som druckit så. Har ni barn ihop?
Om jag var du så hade jag ställt ett ultimatum, BARA om du kan hålla det. Det vill säga, han måste söka hjälp för sitt drickande NU, annars måste ni separera.
Ingenting gott kan komma av att ni fortsätter som det är nu. Höj din röst och stå upp för dig själv. Ta tillvara på ditt liv, det ska inte gå ut på att ha en knut i magen.
I sak håller jag väl med om detta - det är viktigt att det blir en förändring om det ska funka. TS ska inte bara underkasta sig mannens missbruk. Men - och detta är viktigt!!! - att vara aggressiv och hota och ställa ultimatum, det kommer bara att göra ont värre. I stället för att stampa med foten och säga till på skarpen bör ts sätta sig ned med honom, förklara att hon älskar honom och inget hellre vill än att leva med honom, men att som det nu är fungerar det inte, utan han måste få hjälp, och hon finns där för honom - hon vill hjälpa honom med detta - men då måste han också själv vilja det. Att vara inlyssnande, mjuk och diplomatisk innebär inte att man inte samtidigt kan stå upp för sig själv.