Extremt (!) mammigt barn

Jag har ett extremt mammigt barn. Dessutom är vi en fullständig familj med en älskad pappa. Nu är han 7 år och jag är fortfarande den bästa enligt honom. Han berömmer alltid bara mig, medan pappa alltid hamnar i andra hand, trots att han är en utmärkt förälder.

Sonen säger väldigt sällan att han älskar honom och kramar honom också mycket sällan, men han leker gärna med oss båda. Jag kan inte säga att han ignorerar honom ? nej, de leker och går på promenader ensamma tillsammans. Men hemma är det alltid ?mamma är bäst?: han sitter hos mig, gosar och är till 100 % som du beskriver.

Jag tycker att tiden får lösa allt. Jag kan hålla med om att sådan uppmärksamhet ibland är utmattande, för även jag som har min man vid min sida kan inte gå ut ensam på promenad när jag vill. Sonen vill alltid följa med, eller så gråter han hemma och skriker: ?Jag vill ha mamma, när kommer mamma??, medan pappa tröstar honom.

Ibland är det lättare, och sonen tillåter att jag är borta i en timme och leker med pappa eller läser en bok själv. Men om jag inte kommer tillbaka exakt inom en timme börjar skriken igen.