Extremt (!) mammigt barn

Hej!
Jag är också ensamstående till ett barn och har varit det sedan hen föddes och hade ingen pappa som ville engagera sig så det var bara jag så vet hur trött man kan bli av att ta två föräldrars ansvar själv och det ÄR tufft.
Hade inga föräldrar i livet men ett nätverk som ställde upp när jag behövde.
Tvärtom mot dig ville jag sova tillsammans med mitt barn, kändes konstigt att vi skulle ligga i varsit rum när jag hade en stor säng och gott om plats.
En anledning till att jag ville sova med hen var att ge så mycket av min närhet som möjligt och det minsta jag kunde göra var att natta hen i min säng och ha ett mysigt avslut på dagen då vi var flera timmar isär.
På förskolan är det stora barngrupper och det är omöjligt för barnen att få alla sina behov tillgodosedda och få den närhet och dialog barnen så väl söker och behöver och det kan vara en anledning till att din son söker så mycket närhet och bekräftelse när ni är tillsammans och det är inte alls konstigt utan sunt och viktigt för honom som skapar en fin och viktig tillit till varandra, du är ju hans största trygghet och han behöver lita på att du bekräftar hans behov oavsett om du orkar eller ej. 

Med det sagt säger jag inte att dina känslor och behöv inte är viktiga för det är dem för att man ska orka vara sitt bästa jag.
Har han inga andra barn att leka loss med så att du får vila lite från att konstant möta upp hans behov?
Jag hade tur som hade vänner med barn och vi träffades dagligen men visst kunde det se a ut vid långhelger som jul och nyår men då fick man bita ihop och vara aktiv själv.
Ofta utomhus oavsett väder.
Nu är mitt barn i övre tonåren och hen har ofta tackat mig för min närvaro och säger att hen ska uppfostra och vara närvarande som mig när hen får egna barn.
Det är tufft av vara ensamstående men vi fixar det på ett eller annat sätt och det BLIR lättare.
Du kan bara göra ditt bästa det är bra nog men tänk ett varv till varför du inte kan låta honom sova med dig.
Ibland är det lilla det som betyder mest.
Styrke kramar 

Jag har ett extremt mammigt barn. Dessutom är vi en fullständig familj med en älskad pappa. Nu är han 7 år och jag är fortfarande den bästa enligt honom. Han berömmer alltid bara mig, medan pappa alltid hamnar i andra hand, trots att han är en utmärkt förälder.

Sonen säger väldigt sällan att han älskar honom och kramar honom också mycket sällan, men han leker gärna med oss båda. Jag kan inte säga att han ignorerar honom ? nej, de leker och går på promenader ensamma tillsammans. Men hemma är det alltid ?mamma är bäst?: han sitter hos mig, gosar och är till 100 % som du beskriver.

Jag tycker att tiden får lösa allt. Jag kan hålla med om att sådan uppmärksamhet ibland är utmattande, för även jag som har min man vid min sida kan inte gå ut ensam på promenad när jag vill. Sonen vill alltid följa med, eller så gråter han hemma och skriker: ?Jag vill ha mamma, när kommer mamma??, medan pappa tröstar honom.

Ibland är det lättare, och sonen tillåter att jag är borta i en timme och leker med pappa eller läser en bok själv. Men om jag inte kommer tillbaka exakt inom en timme börjar skriken igen.