Jag vet inte om jag behöver söka hjälp.

Anonym (Sofia) · 2025-12-30T21:27:00+01:00

Jag är en 20 årig tjej som strax ska fylla 21. Jag har under 2 års tid levt med en fruktansvärd mental stress. Lång historia kort för 2 år sedan när jag precis fyllt 19 påbörjade jag en relation med min drömkille (23). Han var allt jag någonsin önskat mig, jag blev kärleks bombad och ljugen för bara för att han ville ha mig. Jag insåg med tiden att allt bara var en fasad och att jag förlitat mig på helt fel person. 2024 När jag fann hans drogmissbruk och otrohet var allt redan försent. Jag bodde i hans lägenhet, hade klippt kontakten med min familj, jag var arbetslös och fruktansvärt nedbruten som människa. Han manipulerade, ljög, gaslightade mig och övertalade mig till att stanna. Han bad mig på mina bara knän att stanna med honom för att han ville få det att fungera. Jag gick med på det för vad annars skulle jag göra? Jag älskade honom o han var allt jag hade o jag hade inte ens gett honom en chans att ändra på sig. Men problemen fortsatte och efter varje ggn han hade gjort något dumt fick jag som ett sjätte sinne som sa till mig at ngt var fel. Jag snokade, hittade vad jag letade efter, konfronterade och blev ljugen för. Jag är inte dum, jag visste exakt vad som hade hänt och jag ville få honom att erkänna vilket han gjorde. Detta hände säkert över 500 ggr och jag gick sönder. Sakta men säkert gick hela mitt liv gick i kras och jag vände mig till droger, alkohol, svält och självskada. Jag fick självmordstankar, panikångest, grova tillits problem, sömnproblem osv.. osv. osv.. Lögner på lögner på lögner. Vid ett tillfälle slängde han in mig köksbänken för att få mig ur hans väg när jag hade hittat något han inte gillade. Jag stod inte en chans och flög som en vante. Jag var traumabondad, min hjärna beroende av min gärningsman och dopaminet av att lösa problem i relationen. Jag kunde inte lämna, jag var nedbruten som människa, hade inga pengar då han hade tagit alla, ingen familj o ingen livslust. Jag hoppades dagligen på min död. Något i hans ögon dog när han såg skalet av människan jag var och vad han hade gjort med den spralliga tjejen han började dejta. På min beställning blev han ren, beställde hem pisseprov jag kunde använda på honom när jag ville och jag hade spärrar på hans mobil. Med andra ord så började jag läka och fick tillbaka mig själv. Månader gick och allt var bra. Sen fann jag att han hade fått ett återfall och jag fick hjälp av kommunen att flytta ut till en akut lägenhet. Jag bodde där ett tag men kontakten med mitt ex släppte aldrig. Vi var båda fast i varandra emotionellt och umgicks hela tiden. 2025 Efter ett par månader hamnade vi i ett bråk där jag flippade. Jag skällde ut honom värre än vad jag någonsin gjort, tryckte upp en spegel i hans ansikte och sa till honom att han var den värsta personen jag någonsin träffat och att han utnyttjat mig, mina vänner, hans vänner och andra tjejer sexuellt. Jag sa till honom att han var en narcissist precis som sin mamma. Då såg jag ngt något jag aldrig sett förut, han knäcktes. Han insåg och skämdes, han grät och tjöt och äntligen hade han insett vad han orsakat. Han sökte sig en psykolog och började på mediciner som gjorde han till en helt annan person. Plötsligt var droger o sex inte intressant längre. Han var lugn o fin, aldrig arg, inte manipulativ, kunde ta ett nej osv osv. I slutet av november skulle han byta sin medicin för att pröva en annan, vad han inte berättade för mig var att hans medicin hade tagit slut och vi hade börjat bråka igen så jag inte uppskattade hur han betedde sig mot mig. Den första Dec 2025 fick han ett återfall pga av att han inte tagit sina mediciner. Jag kände som vanligt på mig att ngt hade hänt och min panikångest kom tillbaka när jag inte kunde hitta felet. Tillslut listade jag ut vad han hade gjort och vi försökte båda få det att fungera till o från. Nu har jag haft hela december på mig att processerna allt och jag mår så mycket bättre än vad jag gjort med honom dessa 2 senaste åren. Jag är helt förstående till varför det blev som det blev men det är fortfarande en tragisk historia och det absolut värsta jag behövt gå igenom. Först hela 2024 med allt som hände då och sedan 2025 då jag äntligen fick allt jag önskat mig av honom. Den 26 Dec klippte jag officiellt kontakten med honom och självklart var det jobbigt att behöva släppa den man älskar mest av allt i hela världen. Han var typen av person som somnade när jag grät och hade panikångest. Som aldrig ens höjde ett ögonbryn när han fick mig att gråta. Beskrev hur jag tjöt av ren ångest och sorg men inte slutade efter det. Som saknade empati och fann det roligt när folk for illa. Såg mig knäckas och bli självmordsbenägen men inte slutade. Som manipulerade o ljög för mig om och om igen. Nu vet jag inte vad jag ska göra. Jag mår bra, jag känner mig frisk, pigg o inspirerad i livet. Jag har driv, mål och längtar efter att få leva ut resten av min ungdom utan en klump i halsen. Jag är bara misstänksam över om detta kommer bita mig i framtiden om jag inte tar tag i dem. Jag i slutet av 2024 många trauman men som alla försvann så fort jag blev tsm med honom igen. Jag känner mig inte orolig längre.. Bör jag kolla med en psykolog om det finns något att göra eller finns det en chans att jag klarar detta utan konsekvenser i framtiden? Jag har pratat ut om detta till alla mina nära o kära o har inget problem med att prata. Jag vet helt enkelt inte om jag bör grotta ner mig med detta hos en psykolog eller fortsätta leva vidare som jag gör nu.

Forum Känsliga rummet Psykisk ohälsa

Inlägg från: Anonym (Terapi) |Visa alla inlägg

Anonym (Terapi)

Tue 30 Dec 2025 21:33
1 svar

Återställ Anmäl

Jag vet inte om jag behöver söka hjälp.

Helt klart lär du behöva terapi eller iallafall någon form av samtalskontakt för att kunna bearbeta allt du gått igenom. Bara att prata med någon regelbundet kommer att göra att du känner dig bättre på sikt.och lättare kan gå vidare.

«
‹
Sida 1 av 1
1
›
»

Svara i tråden

Svar på tråden Jag vet inte om jag behöver söka hjälp.

Jag vet inte om jag behöver söka hjälp.

INNEHÅLL