Anonym (Skånetjej) skrev 2026-02-02 09:56:26 följande:
Heej!
Blev så glad när jag hittade denna tråden så jag blev direkt medlem för att själv kunna skriva ett inlägg. Jag är gravid i vecka 9+4 med beräknat BF 3 september. Jag känner mig så ensam för jag har inte berättat för någon, förutom min partner och mamma. Man jag har så mycket oro och tankar och saker som händer under denna graviditet, att jag måste bara få ventilera mig lite. Så ursäkta för ett långt inlägg.
I augusti 2025 gick jag igenom ett MA i vecka 11 vilket krossade mig totalt. Jag hade under sommaren hunnit berätta för i princip alla, vilket på ett sätt var skönt, för jag fick mycket stöd, men också jobbigt när andra tycker synd om en. Detta är också en anledning att jag inte berättat för någon denna gång, men också för att jag fått för mig att jag kommer "jinxa" det.
Efter mitt MA i augusti var det också extra jobbigt med några efterföljande negativa graviditetstester där det kändes som jag fick återuppleva mitt missfall varje gång. Jag längtar så mycket efter att bli mamma.
Speciellt jobbigt var det också att jag satt fast på ett jobb som jag avskyr, vilket gjorde stressen över att bli gravid ännu större. En graviditet skulle inte bara ge mig ett barn att älska, det skulle också hjälpa mig från en destruktiv arbetsmiljö. Så efter tre negativa test bestämde jag mig för att jag måste börja leva mitt liv så att jag mår bra, utan att sätta sån press på min kropp att bli gravid. Så jag accepterade en ny jobbmöjlighet och i samband med detta bestämde vi oss att pausa graviditetsplanerna lite. Detta för att jag skulle få möjlighet att börja och komma in i det nya jobbet innan jag blev gravid.
MEN som ni kanske förstår, så blev pausen icke existerande. Istället, mot alla odds, tog graviditeten någon dag efter att jag signat, och nu sitter jag här och är gravid. Jag är jätteglad över graviditeten, och barnet är så himla efterlängtat. Jag är också orolig för missfall, och kan inte riktigt köpa att jag är gravid på riktigt. Men jag gjorde ett tidigt UL för 2 veckor sen och då slog hjärtat och allt såg så bra ut. Då kom tårarna. Det har känts lite verkligare sen dess, men jag vågar inte hoppas helt och hållet, eller tro på att jag verkligen ska bli mamma i september. Men jag håller tummarna, och ser fram emot KUB den 25e februari.
Ett annat dilemma är ju såklart det nya jobbet. Jag börjar på det nya jobbet i slutet av mars, och kommer då vara i vecka 17... Detta känns som en relativt dålig nyhet att kläcka för den nya arbetsgivaren. Jag är också orolig att det kommer synas redan då, kanske måste jag ringa dem tidigare och berätta. Jag har också provanställning som löper ut efter BF, så rent teoretiskt kan de ju säga upp mig utan orsak om de inte gillar att jag drar på föräldraledighet så tidigt i min anställning. Jag är dock 32 år, så de borde inte vara en allt för stor chock att jag vill skaffa barn.
Ni som har barn sen tidigare, är det någon som har erfarenhet av att vara ny på jobbet OCH gravid? Och hur tidigt tidigt syntes det på er? Kan man gömma en graviditet till ungefär vecka 20?
Hej!
Gör mig så glad att höra om din graviditet och ditt nya jobb! Jag själv är gravid nu efter 2 år av försök och ett MA i vecka 11, så kan jag förstå hur du känner relativt bra tror jag. Jag har haft svårt att känna glädje och fira denna graviditet, men såg en text som löd "varje bebis är värd att fira, oavsett hur länge den stannar i ditt liv" och så jag försökt känna denna graviditet! Jag hoppas SÅ att det slutar i en bebis i mina armar i september, men om det inte gör det så vill jag ha fått fira under tiden mitt liv förgylldes av det lilla livet i magen!
Gällande jobbet har jag tyvärr inte tips, jag själv har inte heller trivts på mitt jobb och i perioder sökt lite nytt (men utan framgång). Varit velig i det där med att "men tänk om jag blir gravid precis när jag får ett nytt jobb?". Men det finns många som går på föräldraledighet precis i början av ett nytt jobb. För egentligen, vad är skillnaden om du går efter 6 månader eller 6 år? För arbetsgivaren är det samma process oavsett. Försök tänka så! Det blir mer jobb för arbetsgivare att säga upp din provanställning och hitta en ny person, än att bara hitta en vikarie under din föräldraledighet! Jag förstår helt din känsla, men försök tänka hur du hade tänkt och vad du hade sagt om det var din kompis det gällde!
Gällande magen är det svårt att avgöra.. vissa visar väldigt tidigt och vissa senare. Det mesta runt vecka 20 går att täcka med rätt kläder skulle jag säga!
Personligen hade jag nog ringt nya jobbet och berättat om situationen. Antingen får du lugnande nyheter och kan slappna av, eller så vet du av deras reaktion att det kanske inte kommer gå toppen (tror verkligen inte det kommer hända) men oavsett brukar jag tycka det är skönare att ha dragit av plåstret än att vänta!
