Har kämpat i flera år för att bli gravid. Det har varit extremt mentalt påfrestande men i oktober plussade vi äntligen och lyckan var obeskrivlig. På ultraljudet i v 7 såg vi hjärtat slå.För två dagar sedan gjorde jag dock UL i v 12 och fick veta att fostret slutade växa i v 7, troligtvis strax efter första ultraljudet, men att min kropp inte förstått att något varit fel och min livmoder har då fortsatt växa och jag har fortsatt ha alla symtom. Symtomen är fortfarande kvar, men något mindre starka (vilket också skulle vara normalt för v 12) och det är en ständig påminnelse om allt som kunde ha varit och är ren psykisk tortyr. Och nu måste jag ta mediciner för att få ut allt och sedan är vi inne i denna eviga process igen men jag vill bara ge upp. Det är så orättvist... Jag är i chock och har svårt att greppa hur jag ska spola ner något jag älskar så mycket i toaletten? Även om den är väldigt liten och även om fostret kanske är oidentifierbar bland allt, men ändå... Är det någon som begravt ett missfall? Kan man t ex gräva ned den på en fin plats i naturen? Allt känns så jävla mörkt just nu och jag kanske inte tänker jätteklart heller.
