Vilken diagnos?

Länge sen jag startade tråden. Det har inte varit mycket kontakt. Nåt mess vid påsk bara och eventuellt att de hälsar på i sommar. Sambon har hållit den lilla kontakt som varit.

Kommer fortsätta ligga lågt tror jag. Det är sambons bekanta från början så jag tänker att jag backar så får dom interagera med min sambo.

Kvinnan är så att säga ny i sammanhanget, de träffades för ca 15 år sedan och mannen kände min sambo innan vi träffades för ca 25 år sedan. Det var lättare att umgås så länge han var solo men samtidigt måste man acceptera att han valt den livspartner han har. 

Har sällan haft problem med udda människor men just det här med att hon är elak gillar jag inte. Där går min gräns.

Länge sen jag startade tråden. Det har inte varit mycket kontakt. Nåt mess vid påsk bara och eventuellt att de hälsar på i sommar. Sambon har hållit den lilla kontakt som varit.

Kommer fortsätta ligga lågt tror jag. Det är sambons bekanta från början så jag tänker att jag backar så får dom interagera med min sambo.

Kvinnan är så att säga ny i sammanhanget, de träffades för ca 15 år sedan och mannen kände min sambo innan vi träffades för ca 25 år sedan. Det var lättare att umgås så länge han var solo men samtidigt måste man acceptera att han valt den livspartner han har. 

Har sällan haft problem med udda människor men just det här med att hon är elak gillar jag inte. Där går min gräns.

Kommer inte avsluta men inte fronta heller eller vad man ska säga. Det får sambon göra. Kommenterade till mannen att jag tyckte NNs kommentar mot mig var otrevlig, då svarade han ungefär att då förstår du hur jag har det.

Tydligen är hon elak mot honom också när det här med hennes överreaktioner kickar in. Det trodde jag faktiskt inte. Det är världens snällaste man och han gör verkligen allt för henne. Tror problemen går i skov och att hon är rätt ok mellan varven.

Nej, det tror jag inte, rop på hjälp alltså. Mer som en förklaring till mig om hur hon är och att hon inte specifikt är elak mot mig. Han kommer inte lämna, dom är en bra bit över 60 och har varit ett par länge, eller hyfsat länge i alla fall. Han har nog lärt sig parera hennes nycker.

För mig är det frustrerande att inte förstå. Har närstående med psykisk ohälsa, även haft såna kollegor, har vänners barn (nu vuxna) med NPF osv. Det går oftast bra att umgås åtminstone ytligt med människor bara man förstår hur de fungerar. 

Hon ligger ju inlagd ibland så mycket vet jag, och hon äter mediciner. Mer än så vet jag egentligen inte. Men är ganska säker på att det även finns fysiska problem av något slag som hon behandlas för. Hon var riskperson under pandemin och det börjar ju vara länge sen så hon var ju inte mer än runt 55 då. När hon är inlagd har hon behövt ligga kvar tills ?värdena stabiliserats? vad nu det betyder. Någon sorts bevakning i alla fall och sen utskriven när det ser bra ut.

Men kanske går bet med henne då. Det är omöjligt att förstå henne. Hon uppträder ofta ouppfostrat men jag fattar ju att det inte är ouppfostran så att säga. Men när hon gör både mig och våra barn besvikna så är det kanske bara att ge upp. Backa och låta sambon fronta. Så får man ta det därifrån. Det är viktigt att ha gränser för vad man själv accepterar. Pratar mycket med barnen om gränser (tonåringar) generellt alltså, inte angående henne.